Ni tjejer snackar om att föda barn...

Just nu ligger jag för döden i något slags influensa-virus-förkylnings-helvete. Huvudet känns som att det innehåller mer snor än hjärna och jag har gått igenom en årsförbrukning av Kleenex. Huvudet spränger som av 14 hopslagna bakfyllor och jag hostade sönder minst två revben under natten.

Jag vet att jag är över 30 men jag vill ändå att morsan ska komma hit med varm choklad, bullar och senaste numret av "91:an Karlsson". Man kan aldrig bli för gammal för att skämmas bort. Jag ringde henne och sa som det var men hon bara skrattade åt mig. Skrattade, åt mig som ligger här och är sjukare än någon annan varit tidigare. Tack kära mor för att du tar min sjukdom på allvar.

Ordning och reda

Jag var nyss inne och hälsade på min finske kollega på grannföretaget. Han satt på sitt kontor och var sitt vanliga stressade, finska jag. Vi pratade en stund och jag råkade slänga en blick på hans dataskärm. Jag blir fortfarande förvånad när jag träffar på folk som jobbat med datorer i över 15 år men som ändå inte fattat grejen med mappar. Istället sparar de alla filer de jobbar med eller får skickat till sig, rakt ner på skrivbordet. Vilket gör att skärmen tillslut ser ut som en illa designad strukturtapet. Sen sitter de där och svär och blir irriterade för att de aldrig hittar sina filer.

"Du har inte funderat på att sortera filerna i mappar istället?" undrade jag.
"Jag har ett system..." muttrade finnen, svor tyst och fortsatte bättra på sitt redan höga blodtryck.

Jag förstår inte hur folk orkar fortsätta jobba med sån oordning när det är så enkelt att fixa. Mitt skrivbord i datorn är rent, snyggt och prydligt.
Att jag har disk från två veckor staplat hemma i diskhon är en annan femma.

Och de nominerade är...

Här kommer man hem efter lite semester bara för att upptäcka att man blivit nominerad till ett snoffsigt kulturpris. Jag som aldrig har blivit nominerad till någonting i hela mitt liv. Det känns stort. Som en revansch. Tänk om min gymnasielärare i svenska kunde se mig nu. Då skulle hon ångra att hon gav mig en tvåa i svenska språket och en etta i litteraturorientering. Hon skulle komma krypandes för att be om ursäkt för att hon låtit mitt geni gå henne förbi, och för att sola sig lite i glansen från den storhet som är jag.

Jag tackar ödmjukast för denna hedersamma nominering. För mig är det en seger oavsett utgång. Ikväll ska jag under ceremoniella former elda upp mitt avgångsbetyg från gymnasiet.

Och glöm inte att det är jag som ställer frågorna

När vi i släkten spelar Trivial Pursuit, vilket händer en gång om året på juldagen, så är det naturligtvis roligt att få briljera med sina kunskaper och vinna hela klabbet. Men faktum är att det absolut roligaste jag vet är att få läsa frågorna. Att få spänna ögonen i den som ska svara och lätt överlägset fråga "Är det ditt slutgiltiga svar?" och se sådär självklar ut.
Jag vet egentligen inte varför jag tycker att det är så roligt. Antingen gillar jag ljudet av min egen röst, gillar makten att vara den som just då har full kontroll eller så är det så att jag i smyg alltid velat vara Magnus Härenstam.

Bussresenären som tänkte att va fan

Idag hade jag en underlig känsla i kroppen när jag vaknade. Det brukar jag ha på måndagar men idag var det något annat. Jag har haft känslan förut. Det är lite som att man ser världen genom ett par solglasögon. Man har en konstig drömlik distans till allt. Lite utomkroppsligt sådär.
Känslan, soldiset och John Mayers "Stop This Train" i hörlurarna fick mig plötsligt att känna en oerhörd lust att sitta kvar på bussen och åka vidare. Att strunta i att gå av vid jobbet. Stänga av mobilen, försvinna. Lämna allt bakom mig och bryta alla måsten. Bli något mer. Uppleva livet.

Sen insåg jag att om jag satt kvar på bussen så skulle jag bara hamna tillbaka vid torget där jag klev på, så jag struntade i alltihop.

Förstår fortfarande inte

Jag har fortfarande Päronglass kvar.
Måste nog slänga den för att bli av med den.

Skidskytte

Skum sport. Underlig kombination.
Lite som Sprintbowling eller Kanotbågskytte.

Déjà vu i mataffären

Du kommer in i mataffären. Vid grönsakerna träffar du en ytligt bekant. Ni språkar en stund. Artigt, på det där svenska sättet. Ni tar adjö och du fortsätter ditt handlande. Vid kassan hamnar ni plötsligt bredvid varandra igen. Men nu uppstår ett problem. Ni har redan avklarat allt som finns att prata om. Ni har tillochmed redan sagt hejdå. Nu blir ni plötsligt ståendes med ett fånigt flin och nickar lite försiktigt till varandra. En helt hopplös situation. Man är liksom redan klara med varandra. Det finns inget mer att säga. Men man måste likväl stå där och "umgås". Det är lite som att servitören kommer in med en portion mat till när man redan betalat notan och ska gå.

Hur ska man göra för att klara sig igenom en sån situation. Man kan ju inte bara gå iväg mitt under det första samtalet och kallt räkna med att kunna avsluta det vid kassan. Själv har jag faktiskt tagit omvägar i affären just för att slippa träffa ytligt bekanta vid kassan som jag redan pratat med och tagit farväl av. Känner du igen dig eller är jag ensam om det här problemet. Ska jag söka hjälp?

Lördagkväll i det Larssonska hemmet

Gunvor Larsson:
"Göran! Han är väl för charmig den där Christer Sjögren. Han verkar så trevlig tycker jag. Han är verkligen en riktig sångare. Inte som dom andra. Amy Diamond är väl söt men Christer har pondus. Det är en väldigt käck låt också tycker jag. Att alla ska vara vänner. I Europa och så. Den ska jag ringa och rösta på. Det behövs lite positiva saker bland alla terrorister och sånt. Nä, jag tycker den är bra. Han har en så vacker röst också. Göran. Verkligen en käck låt. Göran, tycker du inte? Man fick ringa och rösta flera gånger va? Göran..."

Göran Larsson tiger och skakar på huvudet. Vill hon skicka Christer Sjögren och ett gäng påfåglar till final i "SM i dålig smak" så visst. Ring du. Med lite tur vinner han finalen också och får representera Sverige. Då kanske vi äntligen kan bli utröstade från tävligen för all framtid. Och slippa fjollor i TV och få plats med mer sport.
Fri Television - my ass.

Våga vägra måndag

I morse vid åttatiden när väckarklockan ringde så kände jag direkt att min helg varit för kort. Jag var liksom inte klar med min helgledighet. Så jag gjorde det enda rätta. Jag stängde av alarmet, vände mig och somnade om. Jag vaknade vid halv ett ungefär. Lite lagom mosig. Sen ägnade jag större delen av dagen i mysbyxor i soffan eller vid fönstret. Där stod jag med håret spretande åt alla håll och tittade ut på alla stressande måndagsmänniskor. "Stressa ni bara! Ni har måndag, men här inne är det fortfarande helg!" skrek jag och skrattade elakt.

I morgon är det tisdag och jag är Dr Jekyll igen.

Förvånad

Idag på bussen satt jag bakom en äldre man. När vi hade åkt ett tag tag vände han sig häftigt och stirrade ut genom bussfönstret och utbrast: "Nämen, jisses!". Sen mumlade han något ohörbart men uppenbart upprört. Jag tittade också ut genom fönstret men uppfattade aldrig vad det var han såg. När vi åkt en bit till så vände han sig plötsligt och stirrade ut genom bussfönstret på andra sidan och utbrast på nytt: "Nämen, jisses! Va!?" och mumlade för sig själv.

Och så fortsatte det. Hela vägen till jobbet. Han satt kvar när jag klev av och blev säkert förvånad ett par gånger till innan hans resa var slut. Jag fattade aldrig vad han reagerade på men det var ju uppenbarligen något otroligt. Kanske hade han aldrig sett busskurer förut.

Kommunikation

Min grannes ungar kan inte prata.
Av någon outgrundlig anledning skriker de hela tiden.
Inte ord och meningar utan bara... skrik.

Så fort deras ytterdörr öppnas så ekar skriken i trapphuset.
Det kvittar om det är sju på morgonen eller sju på kvällen.
Jag har aldrig hört någon av föräldrarna prata.
Men de ska ha all heder att de står ut.

Jag fattar inte hur man orkar lyssna på sånt hela dagarna.
Eller hur man förstår vad ungarna menar.

Den perfekta avkopplingen

I dagens Metro tipsas det om spelet Swingo:

"Den perfekta avkopplingen på lunchen; du styr en liten vit boll med musen, och din uppgift är att "knocka" de svarta bollar som kommer flygande mot den stora vita bollen i mitten. Räkna med handsvett, högre puls och fullständig tunnelsyn."

...ja det låter verkligen som den perfekta avkopplingen jag vill ha på lunchen.

Amerikansk fotboll och jag

I natt var det direktsändning från Super Bowl. Jag vet inte varför jag satt uppe och tittade. Jag följer varken ligan eller fattar reglerna. Nu var det mest massa stora amerikaner som sprang omkring på en gräsmatta och kastade en fotboll fram och tillbaka och tacklades. Rätt som det var gjorde någon någonting bra och alla jublade.

Det blir lite surrealistiskt att titta på något man inte begriper ett skvatt av men som är så laddat med glädje, adrenalin, tårar, aggresion och allvar. Man blir liksom lite hypnotiserad. Så nu kom jag in till jobbet några timmar senare än vad jag hade tänkt. Men det är ju måndag så ju mindre man behöver uppleva av den här dagen desto bättre.

P.S. De i vita dräkter vann.

Kärleks-SMS

Idag fick jag ett tidigt "Alla Hjärtans Dag"-SMS
från någon som längtar efter mitt nästa samtal.
Som önskar mig en fin Alla Hjärtans Dag.
Gulligt.

Tack "118 100".
För att ni verkligen älskar mig.

Du, jag och 49.50:-

Du sitter där nästan varje morgon. I kassan.
Vi har träffats i flera månader nu.
Fast jag tror inte att du vet om det.
Oftast har du ditt mörka hår uppsatt. Ibland utsläppt.
Jag tycker bäst om när du har håret uppsatt.
Man ser mer av ditt ansikte då.
Ibland har du för mycket smink runt ögonen. Det behöver du inte.
Du ser ofta lite trött ut. Nästan lite sorgsen. Jag vet inte varför.
Du brukar inte titta på mig när du börjar slå in mina varor.
Men sen kommer det.
Det där som jag ibland kan leva på hela förmiddagen.
- 49 och 50, säger du och tittar upp på mig. Och ler.
Och för ett ögonblick stannar världen.

Du ler säkert likadant mot alla som handlar hos dig.
Men det gör ingenting.
Jag är så löjligt medveten om att våra händer nuddar varandra när jag får min växel tillbaka så att jag nästan rodnar.
Otroligt fånigt egentligen.
Ibland skrattar jag åt mig själv när jag går över parkeringen med min frukost i en påse i handen. Men det gör ingenting, det heller.

Igår kunde jag ha dött

På väg hem igår upptäckte jag att jag hade glömt kvar min mobiltelefon på jobbet. Eftersom jag inte äger någon fast telefon var jag med andra ord helt onåbar hela kvällen. Först tyckte jag att det var skönt. Men sen blev jag lite nervös.
Tänk om det skulle hända något. Tänk om jag plötsligt skar mig i handleden när jag skulle skära upp en bit Hönökaka?
Jag skulle inte kunna ringa någon och be om hjälp.
Istället skulle jag sakta och ensam förblöda i mitt kök.

Idag när jag kom till jobbet så låg telefonen här. Helt oberörd.
Jag tror att jag ska köpa en ny mobiltelefon.
Det känns lite olustigt att äga en som faktiskt kunnat vara orsaken till min död.

CP-Stefan

Vi hade en utvecklingsstörd pojke i området jag bodde i när jag var liten. Han gick under namnet CP-Stefan och cyklade omkring på en jättelik röd trehjuling. Alla barn i området var rädda för honom. En vinterdag när jag och en kompis åkte pulka kom plötsligt CP-Stefan sakta gående mot oss.
- Jag åka, stönade han och gick fram till mig. Jag och min kompis blev livrädda och vågade inte ens reagera då han slet pulkan ur min hand. Vi stod skräckslagna och tittade på när han hasade sin feta lilla kropp närmare och närmare pulkabackens kant. Han gav sig iväg nerför den korta men branta backen med ett tjut och körde rakt in i den snötyngda gungställningen vid backens fot, slogs omkull och fick samtidigt ett epileptiskt anfall.
Under tiden han låg där med min blåa pulka över sig och tuggade fradga och blod, stod jag och min kompis och stirrade på honom stela av skräck. Jag ville springa därifrån. Jag ville springa hem. Men det var ju min pulka som låg där nere. Plötsligt kom hans mamma springande och skrek:
- Varför står ni bara där? Varför gör ni inget? Herregud, varför gör ni inget? Hon sprang fram, lyfte upp honom och bar honom därifrån. Kvar på pulkabackens topp stod jag och min kompis, stumma och stirrade på min blåa pulka och undrade varför vi inte hade gjort något.

Dagens ord

Ramadanhandel


Hur många gånger läste du det innan du såg vad det stod?

Ibland förvånar man sig själv

Jag älskar chokladglass.
Så idag när jag var i affären köpte jag... päronglass!? Helt medvetet.
Vad fan är det med mig?

Bussen avslöjar din ålder

Idag har jag genom en högst ovetenskaplig studie kommit fram till att man med hyfsad säkerhet kan bestämma någons ålder baserat enbart på var personen sätter sig på bussen. Ungdomar sätter sig alltid längst bak för att ostört kunna klottra på stolsryggar och jävlas med andra bussresenärer. Vuxna sätter sig nära mittdörrarna för att lätt komma in och ur med barnvagnar och annat. Pensionärer sätter sig längst fram, i sätena med extra armstöd och säkerhetsbälten, för att kunna prata med chauffören om sjukdomar och rabattkuponger. Ju äldre man är desto längre fram i bussen sitter man med andra ord.

Såvida man inte skiter totalt i min studie och sätter sig där man vill.

No one's gonna take me alive...

Jag var i affären och handlade tidigare ikväll. När jag kom fram till kassan gungade mitt huvud upp och ner och jag flinade mot kassörskan samtidigt som jag staplade upp mina varor på bandet. Hon tittade på mig, nästan förskräckt. Som om mitt hår plötsligt fallit av och ersatts av blåa godissnören. Mitt huvud gungade ännu mera nu. Hon svarade inte när jag sa hejdå efter att jag hade betalat. Hon bara stirrade konstigt på mig.

Det var ju inte lätt för henne att förstå att "Muse" just då öste på sin tunga avslutning av "Knights of Cydonia" i mina hörlurar. Nu tycker hon antagligen bara att jag är underlig eller sjuk. Kan man kalla det att lida för konsten?

Travhästar och vänliga människor

Klockan alldeles för sent i går kväll satt jag och en kompis och hittade på namn på travhästar. Vi var båda övertrötta och hade hysteriskt roligt. Ett axplock: Gladys Pistong, Klepto Man, Sisyfos Greve, Gordon Vinäger och Lollipop Makaber.
Jag var helt övertygad om att jag skulle tycka det var lika roligt idag, men det enda jag insett är att det var längesen jag var så trött. Senast var nog när jag och samma kompis satt och hade hysteriskt roligt åt "Hey Baberiba". Och det förklarar ju en del.

Jag fick igår lite beröm av Mikael på hans blogg Trivialia. Snälla ord från en snäll människa. Jag tackar, bockar och tipsar tillbaka. Jag låg en eftermiddag på soffan med laptopen på magen och läste igenom hela hans blogg och flera gånger skrattade jag så att jag höll på att tappa datorn i golvet. Roligt, varmt och vackert.

Musik ska byggas utav glädje

Nu på morgonen kom en kollega från grannföretaget in på mitt kontor. Han lyfte upp och granskade min iPod. "Är det en sån där MP3-spelare?" frågade han. "Stämmer bra" svarade jag. "Jag förstår inte hur folk kan gå omkring med musik i öronen hela dagarna. Blir inte det tröttsamt?" undrade han. "Nej det tycker jag inte. Gillar du inte musik?" frågade jag. "Nä fy fan, sånt jävla väsen" muttrade han och gick.

Det är bara att konstatera: Konstiga människor lyssnar inte på musik. Inte undra på att han är grining jämt och har högt blodtryck. Dessutom tror jag att han är från Finland.

Mina bildelar har kommit

Idag fick jag ett SMS från Mekonomen i Piteå som förkunnade att mina beställda reservdelar äntligen hade kommit. Jag blev både glad och förvånad. Förvånad inte bara för att jag aldrig satt min fot hos Mekonomen i Piteå, utan mest för att jag inte äger någon bil.

Jag ringde upp och en rundnätt mekaniker iklädd oljefläckigt blåställ och med en skitig trasa i ena handen (gissar jag) svarade. Jag förklarade som det var och mannen bad så hemskt mycket om ursäkt för missförståndet. Jag är inte ett dugg irriterad men jag kan tänka mig att det sitter en lagom grinig Toyota-ägare någonstans i Piteåtrakten och väntar förgäves på sin nya dörrpanel och sina bromsbelägg.

Citat

Jag läste idag att Albert Einstein en gång ska ha sagt:
"Fantasi är viktigare än kunskap"

Fantastiskt. Jag visste inte att han kunde svenska.

Grävlingar

När jag var liten så hade vi ibland grävlingar på besök i bostadsområdet där jag bodde. Min granne varnade oss och sa att grävlingar kan bitas om de känner sig hotade. Lösningen var att man skulle lägga knäckebröd i stövlarna. För grävlingar biter alltid tills de hör att det knakar. Sen släpper dom.
För en åttaåring känns något sånt inte bara fullt naturligt utan kanske rentav som ett av de smartaste knepen i världen. Jag menar, då släpper ju grävlingen direkt istället för att bita en djupt in till benet.

Jag ifrågasatte aldrig hur en grävling skulle kunna få sin lilla käft runt ett människoben eller hur grävlingar kommer överens om sitt tillvägagångssätt vid eventuella människoattacker. Och det kanske var lika bra det. Annars hade man väl varit skiträdd när man gick omkring i skogen. Nu var det enda irritationsmomentet lite smulor i sockarna.

"Okej, grabbar. Nu biter vi tills det knakar, sen släpper vi! Är alla med på det?"

@

När ska @ få en egen tangent? Nu sitter den undandgömd bakom tvåan medan § har en egen tangent.
Allvarligt, § ? Vem använder § ? Nä, byt ut den där och ge snabel-a den plats den är värd.

I Norge kallar man snabel-a för alfakrull.
De är roliga de där norrmännen.

Tiden går fort när man har roligt

På bussen i morse klev det på en ung kille som satte sig några säten snett bort. Han lade upp sina skitiga skor mot sätet mitt emot och stirrade tomt ut genom rutan. Efter en stund kom jag på mig själv att irriterat snegla ner på hans skor och tänka "Är det där verkligen nödvändigt? Det ska ju faktiskt sitta någon där sen."

Underbart. Jag har lyckats bli en grinig 55-årig gubbe redan som 30-åring. Grattis.

Dagens Lunch

Flygande Jacob eller Ärtsoppa och Pannkakor.
Ett lätt val.
Jag har alltid tyckt att ärtsoppa mest ser ut som något som någon redan har ätit. Och jag förstår att man behöver pannkakor som belöning för att man lyckats få i sig smörjan.
Ärtsoppa... Andra Världskriget ringde och ville ha tillbaka sin mat.

Låga förväntningar

Idag när jag satt på bussen till jobbet såg jag att det satt en lucka i taket med texten "Nödutgång". Hur låg tilltro har man till sin egen produkt när man gör så?

"Äh, skiten kommer troligtvis välta förr eller senare så det är lika bra att vi sätter en nödutgång i taket."

Jag är kass på SMS

Jag är hopplös på att SMSa. Det går långsamt och även det simplaste av meddelanden blir ett trögt komplicerat tryckande och suckande. Min lillebror däremot är löjligt snabb. Fanns det ett nobelpris i SMS så hade han fått det. Ett exempel:

Telefonen piper. Min bror skickar ett meddelande.

"FÅR MAN VARA SÅ FRÄCK ATT FRÅGA VAD DU KÖPT TILL FARSAN I JULKLAPP?"

Jag knappar mig sakta fram.

"N... E... J...!"

Jag hade egentligen inget emot att svara vad jag köpt men just då kändes ordet "DVD-BOX" hopplöst jobbigt.
Jag hinner knappt trycka på "Sänd" innan det piper till igen.

"NÄHÄ, VAD SYND DÅ. SJÄLV HADE JAG TÄNKT KÖPA EN KLOCKRADIO MEN FUNDERADE PÅ OM DET KANSKE BLIR DYRT, SÅ EGENTLIGEN VILLE JAG BARA FRÅGA OM DU VILLE VARA MED OCH KÖPA EN. SYND. VAD KOSTAR EN KLOCKRADIO EGENTLIGEN?"

Hur fan bär han sig åt? Killen hinner knappa fram en halv Bibel under samma tid det tar mig att hitta bokstaven N. Det är orättvist. Han har inte dubbla tummar. Jag vet, jag har sett honom naken. Men något lurt är det.
Det slutar alltid med att jag ringer upp istället. Men han fick ingen hjälp med pris på klockradio. Någon måtta får det vara.

Jag finns inte

Min kompis Martin tjatar på mig att skaffa mig en sida på Facebook. Jag undrar varför.

"För att kunna få kontakt med massa gamla kompisar och sånt."

"Det finns en anledning till att man inte har kontakt med varje gammal kompis längre. Det blir ju bara jobbigt att behöva snacka med folk som man inte har något gemensamt med."

"Jamen dom blockar man bara. Så slipper man massa gamla pinsamma flickvänner och sånt."

"Men varför ska jag då ha en sida på Facebook?"

"För att kunna snacka och umgås med oss. Dina kompisar."

"Men jag snackar ju med dig varje dag ändå?"

"Jo... men... liksom... Finns du inte på Facebook så finns du inte alls."

Så jag finns tydligen inte.
Det är det jag har misstänkt hela tiden.

När morgondagen väntar

Klockan på min mikrovågsugn blinkar 03:32.
Egentligen borde jag sova. Mitt schema för i morgon är fullt trots att det är lördag. Men jag är pigg och ligger bara och stirrar i taket. Har provat att läsa, att titta på TV och att äta något.
Inget funkar.
Hur kommer det sig att ju mer man måste vara utvilad dagen därpå, desto svårare är det att somna.
Finns säkert någon matematisk formel för sånt. Läste om en man som räknat ut hur många biblar man behöver stapla för att nå till månen. Undra om han också hade svårt att sova.
Klockan på min mikrovågsugn blinkar 03:39

När du får oväntat besök

I kväll när jag satt och kollade på TV öppnades plötsligt min ytterdörr. Min granne, som är så gammal att man antagligen behöver använda Kol-14-metoden för att få en exakt ålder, stod och stirrade på mig i hallen.

Jag såg under ett kort ögonblick hur orden "Vad gör du i mitt vardagsrum" snurrade runt i huvudet på honom. Men innan hans mun hunnit forma den meningen drog hans hjärna i nödbromsen.
"Nej, här bor inte jag" sa han tillslut istället, vände och gick.

Lika gott det. Jag hade ändå inget kaffe att bjuda på.

Ärtgrönt, sammetskavaj och medaljongtapeter

Fick plötsligt en önskan att få sitta i stor läderfåtölj i en bar med ärtgröna medaljongtapeter, iklädd kråsskjorta och vinröd sammetskavaj.
Där ska jag röka filterlösa cigaretter och dricka grogg, ljuga om erövringar, diskutera kärnkraft och driva med fruntimmer. Allt till tonerna av Helmer Bryds Eminent Five Quartet.
Jag ska dessutom ha de största polisonger som någonsin skådats.

Minnenas Television kan ge en såna idéer ibland.

Små, vita och beska

Så står man där och ljuger igen. Inte för att vara elak.
Tvärtom.
Jag är en väldigt ärlig människa.
Ändå har jag vid hundratals tillfällen stått och dragit samma lögn.
Egentligen borde det vara enklare att bara säga som det är. Ändå står man där och ljuger.
Man vill väl.
Ändå går man därifrån med en besk smak av lögn i munnen. Egentligen är det kanske inte så farligt eftersom vi ljuger båda två. Vi skrattar och ler. Och ljuger.
Vi vill varandra väl. Så väl att vi ljuger varandra rakt i ansiktet.
Vi är båda ärliga människor. Med besk eftersmak.

"Fan vad kul att se dig! Det måste vara vadå... fem år sen?"
"Ja, minst!"
"Vi måste gå ut och ta en bärs någon kväll och snacka."
"Absolut!"

Rent hus

Har precis skurat klart min spis. Hade skjutit upp det i några månader så det tog en stund.
Och med tanke på hur tråkigt det var så kommer jag äta ute resten av året.

Trafikdöd

Varje år dör mellan 400 och 500 personer i trafikolyckor.
Otäckt.
Vi borde förbjuda folk att dö i trafiken.

Midsommarstång i november

Lagom till att Jul och Nyår passerat har det börjat snöa.
Totalt meningslöst.
Jag vill ha snö på Julafton.
Nu kommer skiten bara vara i vägen när jag ska till jobbet.
Snöa nu? Det är ju som att bli bjuden på Julskinka i Mars.

"Jamen det är ju kul för alla barnen!" säger någon dagisfröken.

Nej, det är det inte! Jag äger ingen pulka, inte ens en stjärtlapp. Och senast jag stod på ett par skidor låg "Trance Dance" på Trackslistan. Nä, det kan lika gärna töa bort, säger jag som den sura gubbe jag är.

Egentligen är jag bara avundsjuk.

Ännu en sak att tröttna på

Har länge funderat på att börja blogga. Men bara tanken på att syssla med något som kallas "blogga" har hållit mig borta. Har över huvud taget väldigt svårt att hoppa på trender och nymodigheter. Jag var väl den sista 30-åringen i norra Europa att börja betala räkningar på nätet. Men nu är väl bloggandet inte riktigt samma heta fluga längre så det kanske är dags att göra ett försök.

Men jag vet hur det kommer att bli. Det kommer att gå strålande i en, kanske två, månader. Sen kommer jag tröttna.

Glömma bort.

Fan ta min dåliga självdisciplin.

Sen kommer jag sitta någonstans om tre år och hitta det här igen.

Och så kommer jag tänka: "Haha, vad fan trodde jag egentligen? Jag och min dåliga självdisciplin!"

Det här kommer att hamna i samma låda som min akustiska gitarr, frisbeegolf-bagen och min digitala systemkamera. Jag har svart bälte i att skaffa nya hobbies och aktiviteter, men är usel på att hålla intresset uppe.

Man kanske skulle ta och ändra på den trenden.

Here goes nothing...