CP-Stefan

Vi hade en utvecklingsstörd pojke i området jag bodde i när jag var liten. Han gick under namnet CP-Stefan och cyklade omkring på en jättelik röd trehjuling. Alla barn i området var rädda för honom. En vinterdag när jag och en kompis åkte pulka kom plötsligt CP-Stefan sakta gående mot oss.
- Jag åka, stönade han och gick fram till mig. Jag och min kompis blev livrädda och vågade inte ens reagera då han slet pulkan ur min hand. Vi stod skräckslagna och tittade på när han hasade sin feta lilla kropp närmare och närmare pulkabackens kant. Han gav sig iväg nerför den korta men branta backen med ett tjut och körde rakt in i den snötyngda gungställningen vid backens fot, slogs omkull och fick samtidigt ett epileptiskt anfall.
Under tiden han låg där med min blåa pulka över sig och tuggade fradga och blod, stod jag och min kompis och stirrade på honom stela av skräck. Jag ville springa därifrån. Jag ville springa hem. Men det var ju min pulka som låg där nere. Plötsligt kom hans mamma springande och skrek:
- Varför står ni bara där? Varför gör ni inget? Herregud, varför gör ni inget? Hon sprang fram, lyfte upp honom och bar honom därifrån. Kvar på pulkabackens topp stod jag och min kompis, stumma och stirrade på min blåa pulka och undrade varför vi inte hade gjort något.