Nemesis - Del 3

Idag fick jag reda på att min sura granne rakt över gatan har katt.
Jag vet inte varför detta faktum gör mig så exalterad.

Minnen man saknar

Vi hade ingen stuga när jag var liten.
En sån där som ens farmor och farfar har och som ligger i Lysekil, Rättvik eller Vingåker. Som man åkte till varje sommarlov. En som ligger vid en dammig landsväg, en liten kall insjö med för mycket vass eller kanske vid havet. En sån som man minns genom fisketurer, våfflor och gräsfläckar. Där jag och min bror alltid bråkade om vem som skulle få sova överst i våningssängen. Där farsan nästan eldade upp hela altanen en kväll när han försökte använda bensin istället för tändvätska när vi skulle grilla. Där jag lärde mig busvissla och drev resten av familjen till vansinne resten av den sommaren.
En sån där stuga som blir sådär självklar. Som blir: Stugan.
Som man får turas om att åka ut och kolla till på vintrarna. Och som ens föräldrar tar över efter att farmor och farfar gått bort och som man vet kommer bli ens egen när livet går in i andra halvlek.
Vi hade ingen sån stuga.
Ibland kan jag sakna den.

Ledig dag

Idag tog jag ledigt.
Sov, fikade, promenerade, köpte lakan och åkte buss.

Jag älskar produktiva dagar.

Dagar

Jag har hela dagen gått omkring och trott att det var måndag igår.
Nu visar det sig att det är torsdag i morgon.

Vad fan...

Nemesis - Del 2

Min plan att göra min sura granne rakt över gatan till min dödsfiende har gått in i fas två. Jag skottade lite snö från vår ingång idag och slängde då och då snön över gatan mot min grannes ingång. Jag är inte säker på om han såg mig, men jag tyckte att hans gardiner rörde sig vid ett par tillfällen. När jag var klar stod jag demonstrativt kvar en lång stund och beundrade mitt verk så att han verkligen skulle få en chans att se att det var jag som slängt snön utanför hans port.
Vi får se om han reagerar.

Påskkonversationer

På Påskafton var det släktmiddag. I sann traditionell religiös anda bjöds det på Tacopaj. Konversationen vandrade runt bordet och ämnen avverkades i samma takt som godis på ett barnkalas. Efter ett tag tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att ta konversationen till ett högre plan.

"Mamma, om du blev erbjuden 50 miljoner mot att du aldrig fick träffa mig igen, skulle du ta det då"
"Haha, nej!"
"100 miljoner då?"
"Nej, det finns inga pengar i världen."
"Om det blev fred på jorden då?"
"Det kan väl ingen lova! Vad är det för dumma frågor?"
"Men om det blev fred på jorden och ingen mer behövde svälta?"
"Nej, säger jag!"
"Du skulle vara så egoistisk alltså?"
"...jamen, hur skulle du göra då?"
"Ingen aning."
"Dåså!!"
"Jag säger inte att det finns något rätt svar. Men om jag fick offra mig för att det skulle bli fred på jorden så kanske jag skulle göra det."
"..."

Det blev en väldigt tryckt stämning runt bordet.
Så jag gick in i vardagsrummet och klappade katten istället.
Undra om man kommer till helvetet om man påstår att man skulle kunna tänka sig att aldrig träffa sin mor igen.

Påtvingad bekvämlighet

Jag brukar cykla till jobbet. Både för att spara pengar och miljö, men även för att vara nyttig. Det har gått bra i vinter eftersom vädret varit ganska milt och på sin höjd regnat lite. Sen kom ett par veckor då det blev lite kallare och blötare och jag bestämde mig för att ta bussen ett tag.

Jag har väldigt lätt för att bli bekväm. "Ett tag", blev väldigt långt.
Tillslut bestämde jag mig för att rycka upp mig och börja cykla igen. Fick naturligtvis punktering första dagen. Cykeln blev stående. Efter några veckor kom nästa uppryckning och jag fick äntligen cykeln lagad. Då blev jag sjuk. Cykeln blev stående. Jag ville inte riskera att bli sjuk igen så för säkerhets skull tog jag bussen. I veckan kände jag att nu var det dags att slutligen återuppta mitt cyklande på allvar.
Då kom snön. 30 centimeter föll över en natt.

Jag vill vara duktig, nyttig och cykla till jobbet.
Men Gud vill tydligen annorlunda.
Varför hon vill det vet jag inte. Jag tror ju inte ens på henne.
Kanske är det därför.

Gör mig hel

Jag har länge känt mig som en halv människa. Som att något fattas. En motvikt mot min egen person. Ett Yin mot mitt Yang. Och nu har jag äntligen insett vad jag saknat.
Jag behöver en dödsfiende. En Nemesis.
Jag vet inte riktigt hur man går till väga för att skaffa en, men jag ska höra med grannen rakt över gatan. Han som alltid står och stirrar surt bakom sina gardiner på alla som passerar. Han är ju liksom redan igång. Plus att det känns smidigt att ha honom på nära håll. Jag återkommer med uppdatering i ämnet.

Fantomsmärtor

Jag fixar inte att se folk slå sig. Inte ens på TV. "Americas Funniest Home Videos", "Jackass" eller "Sport Bloopers" Jag klarar inte av det. Jag byter kanal. Så fort jag ser någon ramla, halka, fällas, bli påkörd eller springas omkull så går det rysningar genom hela kroppen. Det är som att jag själv känner tänder krossas mot asfalt, benpipor brista och hud skrapas sönder mot betong. Jag ryser ärligt talat bara genom att beskriva känslan.
Nu går det ett program på MTV som heter "Scarred" och som handlar just om folk som filmat sina olyckor och berättar om dom. Gissa vem som inte kommer slösa några videoband på att spela in den serien.

Flodhörning

Jag satt och tittade på ett naturprogram från Afrika för ett tag sen. Programmet avhandlade flera olika djur och mitt i programmet kom ett parti som handlade om flodhästar. Det var väldigt intressant och informativt. Det enda problemet var att programmet var på engelska och översättaren hade konsekvent översatt flodhäst med noshörning. I tio minuter. Noshörning. Genom hela flodhästsavsnittet. Noshörningar, noshörningen, noshörningarnas...

Det är intressant det där. När hjärnan kopplar helt fel och man aldrig ens märker något. Undra hur många gånger man själv gjort liknande misstag som man själv aldrig märkt av. Som man går omkring lyckligt omedveten om. Säkerligen en hel del.

Förbisedd

Jag har dåligt samvete.
Jag visste någonstans på förhand att det skulle bli problem. Det är, som sagt, inte första gången. Men saker kommer emellan.
Jag skjuter upp.
Jag tänker, imorgon.
I vanliga fall hade något sånt här bara runnit ut i sanden. Jag hade skjutit upp det så länge att det till slut försvunnit helt ur synfältet och glömts bort. I vanliga fall spelar det ingen roll. Det påverkar ingen annan än mig själv.
I vanliga fall.
Den här gången känns det annorlunda. Jag vill att det ska fungera. Kanske är det bara den där klassiska 3-månaders-krisen som alla förhållanden går igenom. Vi har ju faktiskt kul ihop, och jag vill att det ska förbli så. Länge.
Men ändå sitter den där. Som en ledsen bortglömd krukväxt i ett fönster.

Bloggen.

Ett litet rött paket

I veckan avsnitt av Fetisch-Nytt har turen kommit till min kompis Martin. Martin är prylgalen och älskar att köpa nya elektronikprylar så fort hans plånbok och flickvän tillåter. Nu skulle man lätt kunna tro att det handlar om samlingsmani, uppdateringshets eller habegär. Men Martins fetisch är annorlunda.
Martin är nämligen förpacknings-fetischist.

När det kommer till höjdpunkten av ett inköp av nya prylar är själva uppackandet nästan mer värt än själva prylen. För Martin är det hela en ritual. Att försiktigt och omsorgsfullt packa upp saken, känna den mjuka bubbelplasten under fingrarna, höra det lätt gnisslande ljudet av formpressad frigolit och uppleva den där speciella doften som bara nya elektronikprylar avger. Han stannar ofta upp, backar och tar in hela scenen som utspelar sig framför honom.
Ofta packar Martin ner sakerna igen, väntar en stund, för att sedan kunna packa upp prylarna en gång till. Det händer även att Martin tar kort på och noggrant dokumenterar förpackningen, alla dess delar och innanmäte. Det har även hänt att Martin spelat in sitt uppackande med videokamera för att kunna återuppleva ruset vid senare tillfälle.

Jag har själv fått äran att uppleva hela denna förpackningsritual på nära håll när Martin under vad som kändes som en halv evighet packade upp sin nyinköpta PowerBook.
Jag har efter den upplevelsen tagit beslutet att nästa gång Martin fyller år, ge honom en väl inslagen och vakuumförpackad tegelsten.

Råd & Rön

Igår kände jag mig lite vilsen så jag ringde och bad pappa dela med sig lite av sin visdom. Jag tänkte att han måste ha massor av erfarenheter att dela med sig av när det kommer till livets berg-och-dalbana. Jag har ju ändå passerat 30 och han har ännu inte satt mig ner och berättat ett och annat om livet för mig.

"Hur menar du?" frågade pappa.
"Jamen, har du inga viktiga saker som du vill att jag ska bära med mig ut i livet?"
"Näeh... inte vad jag kan komma på. Som vadå?"
"Det vet väl inte jag. Det är ju du som ska leda mig."
"...det tror jag inte."
"Nehe, inga råd till din äldste son alltså?"
"Nej... men jag har två visdomständer."
"... "
"Kommer du förbi i helgen och hjälper mig installera skrivaren."
"Ja, pappa..."

Livet är bakvänt.
Tack för all din oändliga visdom du fullkomligt öser över mig, far.

Oumbärliga jag

Efter att ha legat nerbäddad i en och en halv vecka är man tillbaks på jobbet. Att vara sjukskriven kan vara som en liten mini-semester... om man vanligtvis står och bygger bilar eller torkar snoriga ungar på en förskola.
Inte om man driver eget, utan anställda.
Då spenderar man större delen av sin sjuka tid till att ha ångest över allt jobb som samlas på hög och som man vet kommer ta alldeles för lång tid att beta av.
Mycket riktigt.
46 missade samtal, 14 telefonsvararmeddelanden och 80 mail senare sitter man här och funderar på om man kan gå hem för idag. Många drömmer om att vara meningsfulla. Oumbärliga.
Välkommen hit.
Det som stör mig mest är inte att det var många meddelanden att ta hand om idag, utan att inget av dem sa "Krya på dig".

...och vinnaren är

Här hittar ni den senaste vinnaren av K-Laz Kulturbidrag.

Grattis!

Balsam för själen

Här.

En olycka kommer sällan ensam

Som om influensa med feber, huvudvärk, snuva och hosta inte var nog, har jag nu även drabbats av magsjuka.

Grattis till mig! Jag måste varit riktigt elak i ett tidigare liv.
Och för att retas extra mycket så skiner solen mer än någonsin idag.