Frihet

Just nu är farsan i Kina så jag lånar hans bil. Det är ofattbart vad snabbt man blir bortskämd. Plötsligt kan man ta sig dit man vill utan att behöva fundera på cykelväder, buss- och tågtider. Man kommer fram snabbare och får mer tid över. Att slänga tomglas, köpa möbler och äta mat på kinakrogen på andra sidan stan är inte längre ett jätteprojekt, utan går snabbt och smidigt.
Man får så mycket när man har bil. Mer tid, enklare vardag, mer frihet... och lite annat.

Realist, pessimist eller bara jävligt tråkig

Att drömma att man har övernaturliga krafter är nog ganska vanligt. Det gör även jag. Men av någon anledning sätter jag alltid gränser för mina förmågor. Kanske i någon vag förhoppning om att chansen att det skulle inträffa på riktigt blir större då. Jag har till exempel drömt att jag kunde göra mig osynlig - men bara när jag höll andan. Vilket gör det hela ganska meningslöst. Jag har drömt att jag kan flyga - men bara när jag är naken. Vilket inte heller funkar speciellt bra med tanke på väder, vind och låga temperaturer.

Det är som att jag säger till mig själv:
"Nänä, man kan inte hålla på och flyga omkring hur som helst. Någon måtta får det allt vara på roligheterna. Du måste vara naken. Då är din övernaturliga förmåga lite mer realistisk. Jag menar, titta på dina kompisars drömmar. De flyger omkring utan några som helst begränsningar. Yeah right, som om det någonsin skulle inträffa."

Jag är som person ganska nykter. Har inga problem att bli uppspelt över något men försöker alltid se realistiskt på saker och ting. För att inte bli besviken antar jag. Försöker aldrig ha för höga förväntningar. Vissa misstar det för pessimism. Inte alls. Men jag gillar inte att bli besviken. Kanske är det ett tråkigt drag; att alltid vara den som förstör andras glädje genom att påpeka orimligheter. Kanske är det därför jag ibland drömmer om att spränga gränser.

Frågan är varför jag måste vara så jävla tråkig även i mina drömmar.

Ögongodis

I min nya satsning att erbjuda fler visuella upplevelser här på bloggen har turen idag kommit till...

Härnösand.

01000101100100010

Deadlines, kundsamtal, förseningar, mailstrul, upptaget, nätverkskrasch, telefonsvarare, möte, deadlines, bortrest, revidering, full mailbox, fax, proaktiv, avstämning, tryckfel, synergi, vidarebefordra, deadlines...

Fan vad trött jag är på att vara modern.

I helgen ska jag gå ut i skogen och gräva en grop.

Svenska Ord

Jag gillar det svenska språket. Jag tycker om hur det låter och hur det ser ut. Jag gör mitt bästa för att inte misshandla det för mycket. Det har fantastiska ord som "Sommarkväll", "Flagrant" och det korta men också så oändliga "Eon". Men så finns det ord som jag inte kan läsa utan att få en besk smak i munnen. Ord som är fula. Ofta har jag ingen förklaring till varför jag känner som jag gör, men av någon anledning vill jag inte ha med dom att göra. Som en oäkting man inte vill kännas vid; som får stå ensam i ett hörn när alla de vackra orden leker.

Här kommer en kort lista. Den är på intet sätt fullständigt, så det finns alla anledning att återkomma med uppdateringar.

Måltidsdryck
Hagelbrakare
Driftkucku
Snacksbuffé
Basar (marknadsplats)
Läsk
Tårtcheck
Räkfrossa

Har också svårt för ordet "Show". Det är inte så fult att se på men det går inte att uttala på ett tillfredsställande sätt.
Frasen "I dagens samhälle" får mig också att gnissla tänder.

Konstruktiv kritik

- Du har ju inga bilder på din jävla blogg!

Min ständigt förbannade morbror fäller en oomkullrunkelig sanning över telefon. Man blir sån som mellanchef på Vattenfall.

- Nej det stämmer. Jag har väl inte så mycket att visa kanske.
- Men vafan skit i det! Du måste sätta lite färg på skiten. Nu ser den lika sexig ut som en innehållsförteckning.

Och han har ju helt rätt. Det måste vi naturligtvis råda bot på.

Fjäril vingad syns på Klintvägen

Jag har fått en ny kontorsgranne. Det är en rund man i femtioårsåldern som säljer arbetskläder till sjukhuspersonal och byggarbetare. Han är från Danmark och pratar därför svenska med härligt grötig brytning. Han talar dessutom löjligt fort och påbörjar gärna två meningar i taget. Ofta står jag bara och nickar och håller med även fast jag inte förstår ett ord om vad han försöker berätta. Men det gör ingenting. Han skrattar nämligen hela tiden. Jag inbillar mig att han själv förstår hur komisk han låter och därför har svårt att hålla sig. Ibland är jag rädd att jag kanske missar något fantastiskt roligt som han berättar. Men hans ständigt trevliga humör gör att jag ändå kommer på mig själv att dra på smilbanden när jag hör honom genom kontorsväggen, skrocka för sig själv. Ibland sjunger han. Snuskiga danska snapsvisor. Hoppas jag.

Det hela gör att stämningen här på våningen är något mer balanserad nu när min sure finske kollega har fått en motpol. Men roligast är nog att med både finsken och dansken här på kontoret, känner jag mig plötsligt som Bellman.

I helgen var jag roligare än vanligt

Jag träffade ett gäng kompisar på stan nu i helgen. Vi stod en lång stund och pratade och skrattade, som kompisar ofta gör. Plötsligt börjar en av mina kompisar berätta om en dråplig händelse som han och jag varit med om. Alla lyssnade roat och skrattade gott åt våra eskapader, utom jag. Jag kände nämligen inte igen ett ord av det han berättade. Ju längre han höll på desto mer kände jag mig som ett frågetecken. Jag började tvivla på mitt eget minne. Kunde jag verkligen ha glömt en så här rolig händelse. Egentligen kunde jag ju bara ha sagt som det var. Att jag helt enkelt inte mindes ett ord. Men alla skrattade och tyckte att det var roligt så jag stod där och höll god min. Ibland frågade han mig om detaljer men jag skrattade bara och ryckte på axlarna.

Jag kan villigt erkänna att jag ofta kryddar mina egna historier för att de ska bli roligare, intressantare och... tja mer underhållande helt enkelt. Men det här var första gången någon annan stod och skrävlade åt mig. Det var en annorlunda och smått surrealistisk upplevelse. Men det var samtidigt ganska skönt att någon annan som stod där och jobbade på att jag skulle framstå som en rolig jävel.

Nemesis - Del 4

Ikväll när jag kom hem efter mitt träningspass och stod och stretchade utanför porten till huset jag bor i, såg jag hur gardinen hos min sura granne rakt över gatan gled åt sidan och plötsligt stod han där och stirrade på mig. Jag stannade sakta av i mina rörelser, reste mig och stirrade tillbaka. Jag vet inte hur länge vi stod där och stirrade på varandra men det kändes som en evighet. Tillslut lyfte han sitt beniga finger och pekade på mig och hans ögon smalnade. Trots att luften var ganska kylig och stilla så vibrerade den av spänningen. Tillslut passerade en mindre lastbil och blockerade sikten för ett ögonblick. När lastbilen passerat var han borta.

Underbart! Jag antar att lapparna om att han äter barn och dyrkar djävulen, som jag satte upp i hans trappuppgång, börjat göra susen.

Har ni aldrig sett folk jobba förut?

Mitt jobb är ganska kul men ger mig ibland konstiga blickar. Som idag när jag behövde lite stadsljud för en tv-reklam och stod med hörlurar på mig och en stor mikrofon riktad mot en lyktstolpe mitt i rusningstrafik för att spela in klickljudet vid ett övergångsställe. Då stannar plötsligt folk och glor på mig som om jag inte var klok.

Jag menar, va fan! Ser dom inte att jag jobbar?

Kaos vid Hornborgasjön

På torsdagsmorgonen sattes rekord i antalet tranor vid Hornborgasjön i Västergötland. Antalet räknade tranor uppgick då till över 15 300. "Oväntat. Men det kan vara så här, plötsligt dyker de upp när man minst anar det." säger ornitolog Peder Fält Hedbergs.

Flertalet tranor har redan ansökt om asyl och bristen på förvaringslokaler börjar bli ett problem. Stora grupper av tranor har börjat matvägra under protest mot bristen på respons från ansvariga politiker. Det har även förekommit bråk, misshandel, småstölder och en hel del dansande. "Förvärras läget blir vi tvungna att ta in förstärkning från grannkommunerna." säger Johan Rittmar vid Skaraborgspolisen.

Det kaosartade läget från morgonen hade under lunchtid lugnat sig, men än vågar inte ansvariga vid Hornborgasjön slappna av. "Det ryktas att fler tranor är på väg och det pratas även om storkar och hägrar i antågande." suckar Peder Fält Hedbergs.

Alla rätt

"Vilken är din favoritmaträtt?" Tjejkompisen undrar.
Jag kan inte svara på den frågan. Det finns så otroligt många maträtter jag är förtjust i så det skulle kännas som att jag var otrogen om jag nämnde en. Det går inte. Så på frågan om vad jag helst äter svarar jag helt enkelt: Mat.

Rolig historia

Stoppa mig om ni hört den här.

Insert coin

"Hallå där Anton!"
Mina ögon tittar upp och letar bland gruppen människor framför mig. Två män i tråkfärgade kostymer, en mörkhårig kvinna runt 35, ett ungt par som står och läser från samma mobiltelefon och en äldre herre med tom blick och allt för liten hatt. Inget.
Mina ögon fokuserar på människorna i bakgrunden men ingen där tittar åt mitt håll. Jag är precis på väg att vrida på huvudet...
"Hej!"
Den mörkhåriga kvinnan tittar på mig med ögon som förväntar sig en reaktion. Hon ler. Femöringen vägrar trilla ner.
"Tjenare!" säger jag och hjärnan går på högvarv. En av morsans kompisar? Någon jag jobbat med? En kund?
"Känner du inte igen mig?" frågar hon efter att min reaktion tagit alldeles för lång tid.
"Haha, jodå! Det är mycket folk här bara." ljuger jag. Jag rodnar aldrig men däremot blir jag varm i ansiktet och känner svetten växa fram i pannan.
"Jaså, du är ute och rör på dig." säger jag och försöker vinna tid. Hon svarar något jag inte registrerar. Hjärnan har lagt in överväxel nu och bilder blinkar förbi löjligt snabbt i mitt huvud. En gammal flickvän? Klasskompis? Blicken är bekant. Kanske med ljusare hår och en annan frisyr? Nu ser hon plötsligt yngre ut. Hon skrattar. Varför känner jag igen hennes tänder?
"Är här med jobbet. Nu när man stigit i graderna så måste man ju ut och representera." Inga av hennes ledtrådar hjälper. Femöringen är tillbaka i plånboken.
"Du då?" frågar hon.
"Nä, det är det gamla vanliga. Har gjort lite marknadsföringsmaterial till mässan så jag är mest här och kollar läget." Varför har jag så svårt att koppla ihop ansikten med mitt förflutna. Det är ju inte första gången man står här och trevar. Ju mer jag tittar på henne desto mer tycker jag mig känna igen henne. Hon är vacker. Ännu en anledning att komma ihåg henne. Min kavaj känns trång och obekväm.
"Jobbar du fortfarande åt H-son?" H-son? Då är det minst fem år sedan vi träffades. Det gör ju inte saken lättare direkt.
"Nej jag är egen nu." Brorsans kompis? Kompis flickvän? Grannes släkting? Just nu finns det inte en femöring ens inom kommungränsen.
"Och du jobbar fortfarande med..." försöker jag.
"Nä, jag måste kila vidare." säger hon och nickar mot de två männen i tråkfärgade kostymer som börjat röra sig bortåt.
"Men det var jättekul att se dig." säger hon och ler. Tänderna igen. Hon tar ett mjukt tag i min arm och håller kvar lite för länge. Våra ögon möts.
"Malin!" en av kostymerna ropar på henne. Hon släpper taget, vänder och går iväg.
Malin?
Hon försvinner bland folkmängden. Kvar står jag med svettig panna och utan femöring. Igen.

"Känner du inte igen mig?"
"Nej förlåt. Du får påminna mig."

Att det ska vara så jävla svårt att få ur sig.