Jag har fått en ny kontorsgranne. Det är en rund man i femtioårsåldern som säljer arbetskläder till sjukhuspersonal och byggarbetare. Han är från Danmark och pratar därför svenska med härligt grötig brytning. Han talar dessutom löjligt fort och påbörjar gärna två meningar i taget. Ofta står jag bara och nickar och håller med även fast jag inte förstår ett ord om vad han försöker berätta. Men det gör ingenting. Han skrattar nämligen hela tiden. Jag inbillar mig att han själv förstår hur komisk han låter och därför har svårt att hålla sig. Ibland är jag rädd att jag kanske missar något fantastiskt roligt som han berättar. Men hans ständigt trevliga humör gör att jag ändå kommer på mig själv att dra på smilbanden när jag hör honom genom kontorsväggen, skrocka för sig själv. Ibland sjunger han. Snuskiga danska snapsvisor. Hoppas jag.
Det hela gör att stämningen här på våningen är något mer balanserad nu när min sure finske kollega har fått en motpol. Men roligast är nog att med både finsken och dansken här på kontoret, känner jag mig plötsligt som Bellman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar