Ni tjejer snackar om att föda barn...

Just nu ligger jag för döden i något slags influensa-virus-förkylnings-helvete. Huvudet känns som att det innehåller mer snor än hjärna och jag har gått igenom en årsförbrukning av Kleenex. Huvudet spränger som av 14 hopslagna bakfyllor och jag hostade sönder minst två revben under natten.

Jag vet att jag är över 30 men jag vill ändå att morsan ska komma hit med varm choklad, bullar och senaste numret av "91:an Karlsson". Man kan aldrig bli för gammal för att skämmas bort. Jag ringde henne och sa som det var men hon bara skrattade åt mig. Skrattade, åt mig som ligger här och är sjukare än någon annan varit tidigare. Tack kära mor för att du tar min sjukdom på allvar.

Ordning och reda

Jag var nyss inne och hälsade på min finske kollega på grannföretaget. Han satt på sitt kontor och var sitt vanliga stressade, finska jag. Vi pratade en stund och jag råkade slänga en blick på hans dataskärm. Jag blir fortfarande förvånad när jag träffar på folk som jobbat med datorer i över 15 år men som ändå inte fattat grejen med mappar. Istället sparar de alla filer de jobbar med eller får skickat till sig, rakt ner på skrivbordet. Vilket gör att skärmen tillslut ser ut som en illa designad strukturtapet. Sen sitter de där och svär och blir irriterade för att de aldrig hittar sina filer.

"Du har inte funderat på att sortera filerna i mappar istället?" undrade jag.
"Jag har ett system..." muttrade finnen, svor tyst och fortsatte bättra på sitt redan höga blodtryck.

Jag förstår inte hur folk orkar fortsätta jobba med sån oordning när det är så enkelt att fixa. Mitt skrivbord i datorn är rent, snyggt och prydligt.
Att jag har disk från två veckor staplat hemma i diskhon är en annan femma.

Och de nominerade är...

Här kommer man hem efter lite semester bara för att upptäcka att man blivit nominerad till ett snoffsigt kulturpris. Jag som aldrig har blivit nominerad till någonting i hela mitt liv. Det känns stort. Som en revansch. Tänk om min gymnasielärare i svenska kunde se mig nu. Då skulle hon ångra att hon gav mig en tvåa i svenska språket och en etta i litteraturorientering. Hon skulle komma krypandes för att be om ursäkt för att hon låtit mitt geni gå henne förbi, och för att sola sig lite i glansen från den storhet som är jag.

Jag tackar ödmjukast för denna hedersamma nominering. För mig är det en seger oavsett utgång. Ikväll ska jag under ceremoniella former elda upp mitt avgångsbetyg från gymnasiet.

Och glöm inte att det är jag som ställer frågorna

När vi i släkten spelar Trivial Pursuit, vilket händer en gång om året på juldagen, så är det naturligtvis roligt att få briljera med sina kunskaper och vinna hela klabbet. Men faktum är att det absolut roligaste jag vet är att få läsa frågorna. Att få spänna ögonen i den som ska svara och lätt överlägset fråga "Är det ditt slutgiltiga svar?" och se sådär självklar ut.
Jag vet egentligen inte varför jag tycker att det är så roligt. Antingen gillar jag ljudet av min egen röst, gillar makten att vara den som just då har full kontroll eller så är det så att jag i smyg alltid velat vara Magnus Härenstam.

Bussresenären som tänkte att va fan

Idag hade jag en underlig känsla i kroppen när jag vaknade. Det brukar jag ha på måndagar men idag var det något annat. Jag har haft känslan förut. Det är lite som att man ser världen genom ett par solglasögon. Man har en konstig drömlik distans till allt. Lite utomkroppsligt sådär.
Känslan, soldiset och John Mayers "Stop This Train" i hörlurarna fick mig plötsligt att känna en oerhörd lust att sitta kvar på bussen och åka vidare. Att strunta i att gå av vid jobbet. Stänga av mobilen, försvinna. Lämna allt bakom mig och bryta alla måsten. Bli något mer. Uppleva livet.

Sen insåg jag att om jag satt kvar på bussen så skulle jag bara hamna tillbaka vid torget där jag klev på, så jag struntade i alltihop.

Förstår fortfarande inte

Jag har fortfarande Päronglass kvar.
Måste nog slänga den för att bli av med den.

Skidskytte

Skum sport. Underlig kombination.
Lite som Sprintbowling eller Kanotbågskytte.

Déjà vu i mataffären

Du kommer in i mataffären. Vid grönsakerna träffar du en ytligt bekant. Ni språkar en stund. Artigt, på det där svenska sättet. Ni tar adjö och du fortsätter ditt handlande. Vid kassan hamnar ni plötsligt bredvid varandra igen. Men nu uppstår ett problem. Ni har redan avklarat allt som finns att prata om. Ni har tillochmed redan sagt hejdå. Nu blir ni plötsligt ståendes med ett fånigt flin och nickar lite försiktigt till varandra. En helt hopplös situation. Man är liksom redan klara med varandra. Det finns inget mer att säga. Men man måste likväl stå där och "umgås". Det är lite som att servitören kommer in med en portion mat till när man redan betalat notan och ska gå.

Hur ska man göra för att klara sig igenom en sån situation. Man kan ju inte bara gå iväg mitt under det första samtalet och kallt räkna med att kunna avsluta det vid kassan. Själv har jag faktiskt tagit omvägar i affären just för att slippa träffa ytligt bekanta vid kassan som jag redan pratat med och tagit farväl av. Känner du igen dig eller är jag ensam om det här problemet. Ska jag söka hjälp?

Lördagkväll i det Larssonska hemmet

Gunvor Larsson:
"Göran! Han är väl för charmig den där Christer Sjögren. Han verkar så trevlig tycker jag. Han är verkligen en riktig sångare. Inte som dom andra. Amy Diamond är väl söt men Christer har pondus. Det är en väldigt käck låt också tycker jag. Att alla ska vara vänner. I Europa och så. Den ska jag ringa och rösta på. Det behövs lite positiva saker bland alla terrorister och sånt. Nä, jag tycker den är bra. Han har en så vacker röst också. Göran. Verkligen en käck låt. Göran, tycker du inte? Man fick ringa och rösta flera gånger va? Göran..."

Göran Larsson tiger och skakar på huvudet. Vill hon skicka Christer Sjögren och ett gäng påfåglar till final i "SM i dålig smak" så visst. Ring du. Med lite tur vinner han finalen också och får representera Sverige. Då kanske vi äntligen kan bli utröstade från tävligen för all framtid. Och slippa fjollor i TV och få plats med mer sport.
Fri Television - my ass.

Våga vägra måndag

I morse vid åttatiden när väckarklockan ringde så kände jag direkt att min helg varit för kort. Jag var liksom inte klar med min helgledighet. Så jag gjorde det enda rätta. Jag stängde av alarmet, vände mig och somnade om. Jag vaknade vid halv ett ungefär. Lite lagom mosig. Sen ägnade jag större delen av dagen i mysbyxor i soffan eller vid fönstret. Där stod jag med håret spretande åt alla håll och tittade ut på alla stressande måndagsmänniskor. "Stressa ni bara! Ni har måndag, men här inne är det fortfarande helg!" skrek jag och skrattade elakt.

I morgon är det tisdag och jag är Dr Jekyll igen.

Förvånad

Idag på bussen satt jag bakom en äldre man. När vi hade åkt ett tag tag vände han sig häftigt och stirrade ut genom bussfönstret och utbrast: "Nämen, jisses!". Sen mumlade han något ohörbart men uppenbart upprört. Jag tittade också ut genom fönstret men uppfattade aldrig vad det var han såg. När vi åkt en bit till så vände han sig plötsligt och stirrade ut genom bussfönstret på andra sidan och utbrast på nytt: "Nämen, jisses! Va!?" och mumlade för sig själv.

Och så fortsatte det. Hela vägen till jobbet. Han satt kvar när jag klev av och blev säkert förvånad ett par gånger till innan hans resa var slut. Jag fattade aldrig vad han reagerade på men det var ju uppenbarligen något otroligt. Kanske hade han aldrig sett busskurer förut.

Kommunikation

Min grannes ungar kan inte prata.
Av någon outgrundlig anledning skriker de hela tiden.
Inte ord och meningar utan bara... skrik.

Så fort deras ytterdörr öppnas så ekar skriken i trapphuset.
Det kvittar om det är sju på morgonen eller sju på kvällen.
Jag har aldrig hört någon av föräldrarna prata.
Men de ska ha all heder att de står ut.

Jag fattar inte hur man orkar lyssna på sånt hela dagarna.
Eller hur man förstår vad ungarna menar.

Den perfekta avkopplingen

I dagens Metro tipsas det om spelet Swingo:

"Den perfekta avkopplingen på lunchen; du styr en liten vit boll med musen, och din uppgift är att "knocka" de svarta bollar som kommer flygande mot den stora vita bollen i mitten. Räkna med handsvett, högre puls och fullständig tunnelsyn."

...ja det låter verkligen som den perfekta avkopplingen jag vill ha på lunchen.

Amerikansk fotboll och jag

I natt var det direktsändning från Super Bowl. Jag vet inte varför jag satt uppe och tittade. Jag följer varken ligan eller fattar reglerna. Nu var det mest massa stora amerikaner som sprang omkring på en gräsmatta och kastade en fotboll fram och tillbaka och tacklades. Rätt som det var gjorde någon någonting bra och alla jublade.

Det blir lite surrealistiskt att titta på något man inte begriper ett skvatt av men som är så laddat med glädje, adrenalin, tårar, aggresion och allvar. Man blir liksom lite hypnotiserad. Så nu kom jag in till jobbet några timmar senare än vad jag hade tänkt. Men det är ju måndag så ju mindre man behöver uppleva av den här dagen desto bättre.

P.S. De i vita dräkter vann.

Kärleks-SMS

Idag fick jag ett tidigt "Alla Hjärtans Dag"-SMS
från någon som längtar efter mitt nästa samtal.
Som önskar mig en fin Alla Hjärtans Dag.
Gulligt.

Tack "118 100".
För att ni verkligen älskar mig.

Du, jag och 49.50:-

Du sitter där nästan varje morgon. I kassan.
Vi har träffats i flera månader nu.
Fast jag tror inte att du vet om det.
Oftast har du ditt mörka hår uppsatt. Ibland utsläppt.
Jag tycker bäst om när du har håret uppsatt.
Man ser mer av ditt ansikte då.
Ibland har du för mycket smink runt ögonen. Det behöver du inte.
Du ser ofta lite trött ut. Nästan lite sorgsen. Jag vet inte varför.
Du brukar inte titta på mig när du börjar slå in mina varor.
Men sen kommer det.
Det där som jag ibland kan leva på hela förmiddagen.
- 49 och 50, säger du och tittar upp på mig. Och ler.
Och för ett ögonblick stannar världen.

Du ler säkert likadant mot alla som handlar hos dig.
Men det gör ingenting.
Jag är så löjligt medveten om att våra händer nuddar varandra när jag får min växel tillbaka så att jag nästan rodnar.
Otroligt fånigt egentligen.
Ibland skrattar jag åt mig själv när jag går över parkeringen med min frukost i en påse i handen. Men det gör ingenting, det heller.