Du sitter där nästan varje morgon. I kassan.
Vi har träffats i flera månader nu.
Fast jag tror inte att du vet om det.
Oftast har du ditt mörka hår uppsatt. Ibland utsläppt.
Jag tycker bäst om när du har håret uppsatt.
Man ser mer av ditt ansikte då.
Ibland har du för mycket smink runt ögonen. Det behöver du inte.
Du ser ofta lite trött ut. Nästan lite sorgsen. Jag vet inte varför.
Du brukar inte titta på mig när du börjar slå in mina varor.
Men sen kommer det.
Det där som jag ibland kan leva på hela förmiddagen.
- 49 och 50, säger du och tittar upp på mig. Och ler.
Och för ett ögonblick stannar världen.
Du ler säkert likadant mot alla som handlar hos dig.
Men det gör ingenting.
Jag är så löjligt medveten om att våra händer nuddar varandra när jag får min växel tillbaka så att jag nästan rodnar.
Otroligt fånigt egentligen.
Ibland skrattar jag åt mig själv när jag går över parkeringen med min frukost i en påse i handen. Men det gör ingenting, det heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag hade en sån där också jag handlade på morgonen hos. i ett år jobbade jag upp modet att ..prata lite kanske...eh...hitta på nåt ihop? Men icke. men hon piggade upp mig varje morgon så det gör inget.
Nej jag tror inte att jag skulle våga säga något till min snabbköpskassörska heller. Tänk om det skulle visa sig att hon är världens tråkigaste människa.
Nej, vi har det bra som vi har det. Nu får jag ett leenden till varje frukost och det är inte fy skam.
Skicka en kommentar