Jag träffade ett gäng kompisar på stan nu i helgen. Vi stod en lång stund och pratade och skrattade, som kompisar ofta gör. Plötsligt börjar en av mina kompisar berätta om en dråplig händelse som han och jag varit med om. Alla lyssnade roat och skrattade gott åt våra eskapader, utom jag. Jag kände nämligen inte igen ett ord av det han berättade. Ju längre han höll på desto mer kände jag mig som ett frågetecken. Jag började tvivla på mitt eget minne. Kunde jag verkligen ha glömt en så här rolig händelse. Egentligen kunde jag ju bara ha sagt som det var. Att jag helt enkelt inte mindes ett ord. Men alla skrattade och tyckte att det var roligt så jag stod där och höll god min. Ibland frågade han mig om detaljer men jag skrattade bara och ryckte på axlarna.
Jag kan villigt erkänna att jag ofta kryddar mina egna historier för att de ska bli roligare, intressantare och... tja mer underhållande helt enkelt. Men det här var första gången någon annan stod och skrävlade åt mig. Det var en annorlunda och smått surrealistisk upplevelse. Men det var samtidigt ganska skönt att någon annan som stod där och jobbade på att jag skulle framstå som en rolig jävel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar