Att drömma att man har övernaturliga krafter är nog ganska vanligt. Det gör även jag. Men av någon anledning sätter jag alltid gränser för mina förmågor. Kanske i någon vag förhoppning om att chansen att det skulle inträffa på riktigt blir större då. Jag har till exempel drömt att jag kunde göra mig osynlig - men bara när jag höll andan. Vilket gör det hela ganska meningslöst. Jag har drömt att jag kan flyga - men bara när jag är naken. Vilket inte heller funkar speciellt bra med tanke på väder, vind och låga temperaturer.
Det är som att jag säger till mig själv:
"Nänä, man kan inte hålla på och flyga omkring hur som helst. Någon måtta får det allt vara på roligheterna. Du måste vara naken. Då är din övernaturliga förmåga lite mer realistisk. Jag menar, titta på dina kompisars drömmar. De flyger omkring utan några som helst begränsningar. Yeah right, som om det någonsin skulle inträffa."
Jag är som person ganska nykter. Har inga problem att bli uppspelt över något men försöker alltid se realistiskt på saker och ting. För att inte bli besviken antar jag. Försöker aldrig ha för höga förväntningar. Vissa misstar det för pessimism. Inte alls. Men jag gillar inte att bli besviken. Kanske är det ett tråkigt drag; att alltid vara den som förstör andras glädje genom att påpeka orimligheter. Kanske är det därför jag ibland drömmer om att spränga gränser.
Frågan är varför jag måste vara så jävla tråkig även i mina drömmar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Klassisk pessimist
Eller kanske inte, fan nu blev jag osäker.
Hade jag varit pessimist så hade jag nog fått nöja mig med att springa omkring på marken i mina drömmar. Naken.
"Nähä du! Inget flygande här inte. Fatta vad som kan hända. Nä, sänt där kommer det bara surt efter."
Skicka en kommentar