Insert coin

"Hallå där Anton!"
Mina ögon tittar upp och letar bland gruppen människor framför mig. Två män i tråkfärgade kostymer, en mörkhårig kvinna runt 35, ett ungt par som står och läser från samma mobiltelefon och en äldre herre med tom blick och allt för liten hatt. Inget.
Mina ögon fokuserar på människorna i bakgrunden men ingen där tittar åt mitt håll. Jag är precis på väg att vrida på huvudet...
"Hej!"
Den mörkhåriga kvinnan tittar på mig med ögon som förväntar sig en reaktion. Hon ler. Femöringen vägrar trilla ner.
"Tjenare!" säger jag och hjärnan går på högvarv. En av morsans kompisar? Någon jag jobbat med? En kund?
"Känner du inte igen mig?" frågar hon efter att min reaktion tagit alldeles för lång tid.
"Haha, jodå! Det är mycket folk här bara." ljuger jag. Jag rodnar aldrig men däremot blir jag varm i ansiktet och känner svetten växa fram i pannan.
"Jaså, du är ute och rör på dig." säger jag och försöker vinna tid. Hon svarar något jag inte registrerar. Hjärnan har lagt in överväxel nu och bilder blinkar förbi löjligt snabbt i mitt huvud. En gammal flickvän? Klasskompis? Blicken är bekant. Kanske med ljusare hår och en annan frisyr? Nu ser hon plötsligt yngre ut. Hon skrattar. Varför känner jag igen hennes tänder?
"Är här med jobbet. Nu när man stigit i graderna så måste man ju ut och representera." Inga av hennes ledtrådar hjälper. Femöringen är tillbaka i plånboken.
"Du då?" frågar hon.
"Nä, det är det gamla vanliga. Har gjort lite marknadsföringsmaterial till mässan så jag är mest här och kollar läget." Varför har jag så svårt att koppla ihop ansikten med mitt förflutna. Det är ju inte första gången man står här och trevar. Ju mer jag tittar på henne desto mer tycker jag mig känna igen henne. Hon är vacker. Ännu en anledning att komma ihåg henne. Min kavaj känns trång och obekväm.
"Jobbar du fortfarande åt H-son?" H-son? Då är det minst fem år sedan vi träffades. Det gör ju inte saken lättare direkt.
"Nej jag är egen nu." Brorsans kompis? Kompis flickvän? Grannes släkting? Just nu finns det inte en femöring ens inom kommungränsen.
"Och du jobbar fortfarande med..." försöker jag.
"Nä, jag måste kila vidare." säger hon och nickar mot de två männen i tråkfärgade kostymer som börjat röra sig bortåt.
"Men det var jättekul att se dig." säger hon och ler. Tänderna igen. Hon tar ett mjukt tag i min arm och håller kvar lite för länge. Våra ögon möts.
"Malin!" en av kostymerna ropar på henne. Hon släpper taget, vänder och går iväg.
Malin?
Hon försvinner bland folkmängden. Kvar står jag med svettig panna och utan femöring. Igen.

"Känner du inte igen mig?"
"Nej förlåt. Du får påminna mig."

Att det ska vara så jävla svårt att få ur sig.