Minnen man saknar

Vi hade ingen stuga när jag var liten.
En sån där som ens farmor och farfar har och som ligger i Lysekil, Rättvik eller Vingåker. Som man åkte till varje sommarlov. En som ligger vid en dammig landsväg, en liten kall insjö med för mycket vass eller kanske vid havet. En sån som man minns genom fisketurer, våfflor och gräsfläckar. Där jag och min bror alltid bråkade om vem som skulle få sova överst i våningssängen. Där farsan nästan eldade upp hela altanen en kväll när han försökte använda bensin istället för tändvätska när vi skulle grilla. Där jag lärde mig busvissla och drev resten av familjen till vansinne resten av den sommaren.
En sån där stuga som blir sådär självklar. Som blir: Stugan.
Som man får turas om att åka ut och kolla till på vintrarna. Och som ens föräldrar tar över efter att farmor och farfar gått bort och som man vet kommer bli ens egen när livet går in i andra halvlek.
Vi hade ingen sån stuga.
Ibland kan jag sakna den.