Små, vita och beska

Så står man där och ljuger igen. Inte för att vara elak.
Tvärtom.
Jag är en väldigt ärlig människa.
Ändå har jag vid hundratals tillfällen stått och dragit samma lögn.
Egentligen borde det vara enklare att bara säga som det är. Ändå står man där och ljuger.
Man vill väl.
Ändå går man därifrån med en besk smak av lögn i munnen. Egentligen är det kanske inte så farligt eftersom vi ljuger båda två. Vi skrattar och ler. Och ljuger.
Vi vill varandra väl. Så väl att vi ljuger varandra rakt i ansiktet.
Vi är båda ärliga människor. Med besk eftersmak.

"Fan vad kul att se dig! Det måste vara vadå... fem år sen?"
"Ja, minst!"
"Vi måste gå ut och ta en bärs någon kväll och snacka."
"Absolut!"