Grävlingar

När jag var liten så hade vi ibland grävlingar på besök i bostadsområdet där jag bodde. Min granne varnade oss och sa att grävlingar kan bitas om de känner sig hotade. Lösningen var att man skulle lägga knäckebröd i stövlarna. För grävlingar biter alltid tills de hör att det knakar. Sen släpper dom.
För en åttaåring känns något sånt inte bara fullt naturligt utan kanske rentav som ett av de smartaste knepen i världen. Jag menar, då släpper ju grävlingen direkt istället för att bita en djupt in till benet.

Jag ifrågasatte aldrig hur en grävling skulle kunna få sin lilla käft runt ett människoben eller hur grävlingar kommer överens om sitt tillvägagångssätt vid eventuella människoattacker. Och det kanske var lika bra det. Annars hade man väl varit skiträdd när man gick omkring i skogen. Nu var det enda irritationsmomentet lite smulor i sockarna.

"Okej, grabbar. Nu biter vi tills det knakar, sen släpper vi! Är alla med på det?"