Lunchförvirring

"Jag hörde att din gamle kompis gått bort"
"Vem?"
"Han... med rullatorn."
"Gösta?"
"Vem är det?"
"Han som jobbade på Sanderska."
"Nä inte han."
"Jo han är död."
"Nej men det var inte han jag menade."
"Vem?"
"Han med rullatorn."
"Gösta hade ingen rullator."
"Nej jag menar den andre. Han var gift med hon i kassan på gamla Konsum."
"Ingegerd?"
"Va?"
"Hon som sålde biljetter för GSK?"
"Ja."
"Är hon död?"
"Nej, hennes gubbe."
"..."
"Han hade väl rullator?"
"Nä det kan inte vara han. Han såg jag ihop med Gunnar i förra veckan."
"Vem?"
"Gunnar... sotarn."
"Ja han som brukar sitta utanför CentrumCaféet."
"Men han har ingen rullator."
"Nä... och han är inte död heller."

Konversationen bland pensionärerna på lunchrestaurangen jag ofta går till är ibland omedveten humor i den högre skolan. Idag skrattade jag nästan högt där jag satt med öron stora som tefat. Fick mig nästan att glömma bort den torra köttfärslimpan och sönderkokta potatisen.