14 månader senare...

"Haha, vad fan trodde jag egentligen? Jag och min dåliga självdisciplin!"

Ibland svider sanningen.

Loska

Jag är kass på att spotta på ett tufft sätt.
Jag försöker ibland få iväg en snygg loska, lite nonchalant sådär, men det slutar alltid med att jag gör en halvtaskig imitation av en salivsprinkler och inte sällan hamnar en del av det på mig själv.

När jag var liten hade vi en kille som var ett äss på det där. Tony. Han var kung i kvarteret. Han hade alltid full kontroll, väl avvägd mängd, rätt hastighet och snygg båge. Det till och med lät tufft.
Jag var grymt avundsjuk på Tony. Han hade långt hår, han var först med att skaffa moppe, han var först med dricka öl, han rökte och han kund spotta snyggt. Han var helt enkelt coolast av alla ungar i hela stan och under några år var han min idol.

Han var också först med att bli pappa. Han hoppade av gymnasiet och började jobba. Han satt dessutom inne några månader.
Det senaste jag hörde om Tony var att han var långtidssjukskriven, frånskild och hade alkoholproblem. Det är inte klokt vad ens idoler kan falla med åren.
Men han spottar säkert lika coolt fortfarande.

Natten innan dagen efter

Midsommarnattens köld är hård,
grannarna stoja och stimma.
Alla festa på egen gård
långt efter midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
sista bussen har gått mot stan.
En mås skriar tomt över taken,
endast farsan är vaken.

Sitter där trött vid bordets slut,
så trött på att grogga och grubbla.
Reser sig sakta mot bordet stött,
försiktigt, men råkar dock snubbla.
Landar i gräset och ligger sen still
med håret fullt utav senapssill.
Sneglar bort mot sin stuga,
men tänker trött- Detta får duga.

Midsommardagens dagg är sval,
faller på pannan och kinden.
Farsans snarkande andetag
förs sakta bort utav vinden.
Ingen stojar och stimmar mer
lugnet råder i vårt kvarter.
En mås skriar hest över taken
ingen på tomten är vaken.

Jag har blivit farbror

Igår fyllde jag år. 33 närmare bestämt.
Så nu är jag definitivt farbror. Inte så att min bror har fått barn.
Inte den sortens farbror, utan bara -en- farbror.

Hur gammal tror ni att "Farbrorn som inte vill va' stor" är.

Jag fick en liten chock faktiskt. Jag har alltid sett honom som äldre.
En farbror.

Men "sanningen svider" heter det ju som bekant.

Cash is King!

Efter att ha varit helt nedgrävd i jobb i flera veckor så har det äntligen blivit dags att gödsla Kultursverige med pengar. Så den senaste vinnaren av K-Laz Kulturbidrag™ hittar ni här.

En mycket läsvärd blogg om allt du inte visste att du ville veta.

Grattis!

Ett litet rött paket - Del II

Några av er kanske minns inlägget om min kompis Martin - Förpacknings-fetischisten och trodde att han, som så mycket annat här i världen, bara var ett lustigt skämt. Så är naturligtvis inte fallet; då allt jag skriver här i bloggen är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
Så efter hans senaste inköp och smått religiösa öppningsritual bad jag honom lägga upp videon på nätet. Och angelägen som han är om att sprida information om sin åkomma, kan jag nu därför presentera:

Martin öppnar sin nyinköpta iPod Touch 32GB

Det visade sig även efter lite efterforskning att han varken är ensam om denna fetisch eller att lägga ut sina filmer på nätet. Så för den som vill gräva djupare i denna läggning finns en hel del material att tillgå.

Här är några höjdpunkter ur filmen:

1:45 - Martin får inte av locket.
2:10 - Martin fascineras över sammetsinsidan av förpackningen.
3:15 - Martin tappar nästan iPoden ur skyddsplasten.
5:35 - Martin glömmer nästan av visa de livsviktiga klistermärkena.
8:45 - Martin visar elegant iPodens sköna bläddringsfunktion.
8:51 - Martin visar upp sin extrainköpta iPodfodral med det fantastiska namnet "Golla"(?)

Spontant

Idag impulsköpte jag en banjo!
Jag har ingen aning om vad jag ska ha den till.
Jag kan knappt spela gitarr.
Men fatta liksom!
Allvarligt!
En Banjo!!

...jag ångrar mig redan.

Lunchförvirring

"Jag hörde att din gamle kompis gått bort"
"Vem?"
"Han... med rullatorn."
"Gösta?"
"Vem är det?"
"Han som jobbade på Sanderska."
"Nä inte han."
"Jo han är död."
"Nej men det var inte han jag menade."
"Vem?"
"Han med rullatorn."
"Gösta hade ingen rullator."
"Nej jag menar den andre. Han var gift med hon i kassan på gamla Konsum."
"Ingegerd?"
"Va?"
"Hon som sålde biljetter för GSK?"
"Ja."
"Är hon död?"
"Nej, hennes gubbe."
"..."
"Han hade väl rullator?"
"Nä det kan inte vara han. Han såg jag ihop med Gunnar i förra veckan."
"Vem?"
"Gunnar... sotarn."
"Ja han som brukar sitta utanför CentrumCaféet."
"Men han har ingen rullator."
"Nä... och han är inte död heller."

Konversationen bland pensionärerna på lunchrestaurangen jag ofta går till är ibland omedveten humor i den högre skolan. Idag skrattade jag nästan högt där jag satt med öron stora som tefat. Fick mig nästan att glömma bort den torra köttfärslimpan och sönderkokta potatisen.

Mors Dag i tystnad

Som den välartade son jag är, bjöd jag ut min mor på restaurang idag. Vi hamnade på en av stans indiska restauranger där vi fick ett bord bredvid ett äldre par i 65-årsåldern. De hade kommit en kort stund före oss och hade precis fått in sin dricka när vi satte oss. Vi beställde mat, åt, skrattade och hade trevligt. Men under hela middagen yttrade det äldre paret vid bordet bredvid ingenting. Inte ett ljud.
De åt under tystnad. Och först när båda ätit klart sa damen försiktigt och utan större inlevelse: "Det var gott." Varpå mannen svarade: "Mmm..."
Det var allt.
Sen betalade de, reste sig och gick.
Någonstans hoppas jag att de antingen var så förbluffade över den goda maten att de inte fick fram ett ljud, eller att de kunde kommunicera telepatiskt. För det skulle kännas sorgligt att efter över 40 års äktenskap ha kommit till punkten där man inte längre har något att säga varandra.

Dags att dela ut kulturbidrag

Dags för K-Laz Kulturbidrag™ för arma bloggare att vandra vidare.
Förutom den fantastiska äran utdelas även ett kulturstöd på 200 riksdaler. Ett utmärkt sätt för fattiga kulturarbetare att få sig ett ordentligt mål mat och en öl, eller kanske en glass.

Kulturbidraget instiftades av K-Laz i december 2007 och har sedan dess blivit en vandringspokal bland mindre bemedlade men ack så givmilda bloggare.

Tidigare vinnare av kulturbidraget:
Fredagslistan
TRIVIALIA
Försök att inte se så snygg ut
Tabula rasa
Enkelriktat

Nu behöver jag DIN hjälp att föra kulturbidraget vidare. Tipsa om en skön, rolig, givande, stark, fyndig, djup eller galen blogg som du anser vara värd denna ära. Och eftersom vi i kulturbidragssfären hatar jantelagen så går det alldeles utmärkt att tipsa om sig själv. Lämna ditt tips, länk och motivering i kommentarerna nedan.

Landet runt

I måndags spenderade jag hela min dag i en stad vars historia sträcker sig ända till 1300-talet.
En stad jämnad med marken i den stora branden 1846.
En stad som fick järnväg 1888 och ny vattenledning 1897.
En stad med ett invånarantal på nära 20 000 personer.
En stad där småskalighet förenas med storstadsregionens möjligheter.
En stad dit man åker för att uppleva natur, kultur och handel.

Just det, det handlar naturligtvis om...

Kungsbacka!

Nötallergi

Hela familjen var samlad hemma hos farsan idag för lite släktmiddag efter hans hemkomst från Kina. Jag har varit på konstigt humör hela dagen. När vi satt och åt diskuterades nyttig mat, närmare bestämt nötter. Min brors flickvän förklarade för- och nackdelar med jordnötter, pistagenötter och cashewnötter.
- Hur är det med ekollon? frågade jag och skrattade så att jag nästan satte i halsen.
Alla stirrade på mig. Jag fick en enorm lust att gå ut i hallen och äta klart. Men jag satt kvar, tyst, resten av måltiden.
Ekollon.
Jag tyckte det var kul i alla fall.

Stollös

Jag insåg just att den enda stol jag har är gjord av porslin och står på toaletten. Jag har bara en soffa och en saccosäck att sitta i; om man inte vill sitta i sängen. Jag äger ingen vanlig stol. Jag vet inte vad detta kommer att innebära i framtiden men just nu känns det ganska olustigt. Klart som fan man måste ha en stol. Eller?

Frihet

Just nu är farsan i Kina så jag lånar hans bil. Det är ofattbart vad snabbt man blir bortskämd. Plötsligt kan man ta sig dit man vill utan att behöva fundera på cykelväder, buss- och tågtider. Man kommer fram snabbare och får mer tid över. Att slänga tomglas, köpa möbler och äta mat på kinakrogen på andra sidan stan är inte längre ett jätteprojekt, utan går snabbt och smidigt.
Man får så mycket när man har bil. Mer tid, enklare vardag, mer frihet... och lite annat.

Realist, pessimist eller bara jävligt tråkig

Att drömma att man har övernaturliga krafter är nog ganska vanligt. Det gör även jag. Men av någon anledning sätter jag alltid gränser för mina förmågor. Kanske i någon vag förhoppning om att chansen att det skulle inträffa på riktigt blir större då. Jag har till exempel drömt att jag kunde göra mig osynlig - men bara när jag höll andan. Vilket gör det hela ganska meningslöst. Jag har drömt att jag kan flyga - men bara när jag är naken. Vilket inte heller funkar speciellt bra med tanke på väder, vind och låga temperaturer.

Det är som att jag säger till mig själv:
"Nänä, man kan inte hålla på och flyga omkring hur som helst. Någon måtta får det allt vara på roligheterna. Du måste vara naken. Då är din övernaturliga förmåga lite mer realistisk. Jag menar, titta på dina kompisars drömmar. De flyger omkring utan några som helst begränsningar. Yeah right, som om det någonsin skulle inträffa."

Jag är som person ganska nykter. Har inga problem att bli uppspelt över något men försöker alltid se realistiskt på saker och ting. För att inte bli besviken antar jag. Försöker aldrig ha för höga förväntningar. Vissa misstar det för pessimism. Inte alls. Men jag gillar inte att bli besviken. Kanske är det ett tråkigt drag; att alltid vara den som förstör andras glädje genom att påpeka orimligheter. Kanske är det därför jag ibland drömmer om att spränga gränser.

Frågan är varför jag måste vara så jävla tråkig även i mina drömmar.

Ögongodis

I min nya satsning att erbjuda fler visuella upplevelser här på bloggen har turen idag kommit till...

Härnösand.

01000101100100010

Deadlines, kundsamtal, förseningar, mailstrul, upptaget, nätverkskrasch, telefonsvarare, möte, deadlines, bortrest, revidering, full mailbox, fax, proaktiv, avstämning, tryckfel, synergi, vidarebefordra, deadlines...

Fan vad trött jag är på att vara modern.

I helgen ska jag gå ut i skogen och gräva en grop.

Svenska Ord

Jag gillar det svenska språket. Jag tycker om hur det låter och hur det ser ut. Jag gör mitt bästa för att inte misshandla det för mycket. Det har fantastiska ord som "Sommarkväll", "Flagrant" och det korta men också så oändliga "Eon". Men så finns det ord som jag inte kan läsa utan att få en besk smak i munnen. Ord som är fula. Ofta har jag ingen förklaring till varför jag känner som jag gör, men av någon anledning vill jag inte ha med dom att göra. Som en oäkting man inte vill kännas vid; som får stå ensam i ett hörn när alla de vackra orden leker.

Här kommer en kort lista. Den är på intet sätt fullständigt, så det finns alla anledning att återkomma med uppdateringar.

Måltidsdryck
Hagelbrakare
Driftkucku
Snacksbuffé
Basar (marknadsplats)
Läsk
Tårtcheck
Räkfrossa

Har också svårt för ordet "Show". Det är inte så fult att se på men det går inte att uttala på ett tillfredsställande sätt.
Frasen "I dagens samhälle" får mig också att gnissla tänder.

Konstruktiv kritik

- Du har ju inga bilder på din jävla blogg!

Min ständigt förbannade morbror fäller en oomkullrunkelig sanning över telefon. Man blir sån som mellanchef på Vattenfall.

- Nej det stämmer. Jag har väl inte så mycket att visa kanske.
- Men vafan skit i det! Du måste sätta lite färg på skiten. Nu ser den lika sexig ut som en innehållsförteckning.

Och han har ju helt rätt. Det måste vi naturligtvis råda bot på.

Fjäril vingad syns på Klintvägen

Jag har fått en ny kontorsgranne. Det är en rund man i femtioårsåldern som säljer arbetskläder till sjukhuspersonal och byggarbetare. Han är från Danmark och pratar därför svenska med härligt grötig brytning. Han talar dessutom löjligt fort och påbörjar gärna två meningar i taget. Ofta står jag bara och nickar och håller med även fast jag inte förstår ett ord om vad han försöker berätta. Men det gör ingenting. Han skrattar nämligen hela tiden. Jag inbillar mig att han själv förstår hur komisk han låter och därför har svårt att hålla sig. Ibland är jag rädd att jag kanske missar något fantastiskt roligt som han berättar. Men hans ständigt trevliga humör gör att jag ändå kommer på mig själv att dra på smilbanden när jag hör honom genom kontorsväggen, skrocka för sig själv. Ibland sjunger han. Snuskiga danska snapsvisor. Hoppas jag.

Det hela gör att stämningen här på våningen är något mer balanserad nu när min sure finske kollega har fått en motpol. Men roligast är nog att med både finsken och dansken här på kontoret, känner jag mig plötsligt som Bellman.

I helgen var jag roligare än vanligt

Jag träffade ett gäng kompisar på stan nu i helgen. Vi stod en lång stund och pratade och skrattade, som kompisar ofta gör. Plötsligt börjar en av mina kompisar berätta om en dråplig händelse som han och jag varit med om. Alla lyssnade roat och skrattade gott åt våra eskapader, utom jag. Jag kände nämligen inte igen ett ord av det han berättade. Ju längre han höll på desto mer kände jag mig som ett frågetecken. Jag började tvivla på mitt eget minne. Kunde jag verkligen ha glömt en så här rolig händelse. Egentligen kunde jag ju bara ha sagt som det var. Att jag helt enkelt inte mindes ett ord. Men alla skrattade och tyckte att det var roligt så jag stod där och höll god min. Ibland frågade han mig om detaljer men jag skrattade bara och ryckte på axlarna.

Jag kan villigt erkänna att jag ofta kryddar mina egna historier för att de ska bli roligare, intressantare och... tja mer underhållande helt enkelt. Men det här var första gången någon annan stod och skrävlade åt mig. Det var en annorlunda och smått surrealistisk upplevelse. Men det var samtidigt ganska skönt att någon annan som stod där och jobbade på att jag skulle framstå som en rolig jävel.

Nemesis - Del 4

Ikväll när jag kom hem efter mitt träningspass och stod och stretchade utanför porten till huset jag bor i, såg jag hur gardinen hos min sura granne rakt över gatan gled åt sidan och plötsligt stod han där och stirrade på mig. Jag stannade sakta av i mina rörelser, reste mig och stirrade tillbaka. Jag vet inte hur länge vi stod där och stirrade på varandra men det kändes som en evighet. Tillslut lyfte han sitt beniga finger och pekade på mig och hans ögon smalnade. Trots att luften var ganska kylig och stilla så vibrerade den av spänningen. Tillslut passerade en mindre lastbil och blockerade sikten för ett ögonblick. När lastbilen passerat var han borta.

Underbart! Jag antar att lapparna om att han äter barn och dyrkar djävulen, som jag satte upp i hans trappuppgång, börjat göra susen.

Har ni aldrig sett folk jobba förut?

Mitt jobb är ganska kul men ger mig ibland konstiga blickar. Som idag när jag behövde lite stadsljud för en tv-reklam och stod med hörlurar på mig och en stor mikrofon riktad mot en lyktstolpe mitt i rusningstrafik för att spela in klickljudet vid ett övergångsställe. Då stannar plötsligt folk och glor på mig som om jag inte var klok.

Jag menar, va fan! Ser dom inte att jag jobbar?

Kaos vid Hornborgasjön

På torsdagsmorgonen sattes rekord i antalet tranor vid Hornborgasjön i Västergötland. Antalet räknade tranor uppgick då till över 15 300. "Oväntat. Men det kan vara så här, plötsligt dyker de upp när man minst anar det." säger ornitolog Peder Fält Hedbergs.

Flertalet tranor har redan ansökt om asyl och bristen på förvaringslokaler börjar bli ett problem. Stora grupper av tranor har börjat matvägra under protest mot bristen på respons från ansvariga politiker. Det har även förekommit bråk, misshandel, småstölder och en hel del dansande. "Förvärras läget blir vi tvungna att ta in förstärkning från grannkommunerna." säger Johan Rittmar vid Skaraborgspolisen.

Det kaosartade läget från morgonen hade under lunchtid lugnat sig, men än vågar inte ansvariga vid Hornborgasjön slappna av. "Det ryktas att fler tranor är på väg och det pratas även om storkar och hägrar i antågande." suckar Peder Fält Hedbergs.

Alla rätt

"Vilken är din favoritmaträtt?" Tjejkompisen undrar.
Jag kan inte svara på den frågan. Det finns så otroligt många maträtter jag är förtjust i så det skulle kännas som att jag var otrogen om jag nämnde en. Det går inte. Så på frågan om vad jag helst äter svarar jag helt enkelt: Mat.

Rolig historia

Stoppa mig om ni hört den här.

Insert coin

"Hallå där Anton!"
Mina ögon tittar upp och letar bland gruppen människor framför mig. Två män i tråkfärgade kostymer, en mörkhårig kvinna runt 35, ett ungt par som står och läser från samma mobiltelefon och en äldre herre med tom blick och allt för liten hatt. Inget.
Mina ögon fokuserar på människorna i bakgrunden men ingen där tittar åt mitt håll. Jag är precis på väg att vrida på huvudet...
"Hej!"
Den mörkhåriga kvinnan tittar på mig med ögon som förväntar sig en reaktion. Hon ler. Femöringen vägrar trilla ner.
"Tjenare!" säger jag och hjärnan går på högvarv. En av morsans kompisar? Någon jag jobbat med? En kund?
"Känner du inte igen mig?" frågar hon efter att min reaktion tagit alldeles för lång tid.
"Haha, jodå! Det är mycket folk här bara." ljuger jag. Jag rodnar aldrig men däremot blir jag varm i ansiktet och känner svetten växa fram i pannan.
"Jaså, du är ute och rör på dig." säger jag och försöker vinna tid. Hon svarar något jag inte registrerar. Hjärnan har lagt in överväxel nu och bilder blinkar förbi löjligt snabbt i mitt huvud. En gammal flickvän? Klasskompis? Blicken är bekant. Kanske med ljusare hår och en annan frisyr? Nu ser hon plötsligt yngre ut. Hon skrattar. Varför känner jag igen hennes tänder?
"Är här med jobbet. Nu när man stigit i graderna så måste man ju ut och representera." Inga av hennes ledtrådar hjälper. Femöringen är tillbaka i plånboken.
"Du då?" frågar hon.
"Nä, det är det gamla vanliga. Har gjort lite marknadsföringsmaterial till mässan så jag är mest här och kollar läget." Varför har jag så svårt att koppla ihop ansikten med mitt förflutna. Det är ju inte första gången man står här och trevar. Ju mer jag tittar på henne desto mer tycker jag mig känna igen henne. Hon är vacker. Ännu en anledning att komma ihåg henne. Min kavaj känns trång och obekväm.
"Jobbar du fortfarande åt H-son?" H-son? Då är det minst fem år sedan vi träffades. Det gör ju inte saken lättare direkt.
"Nej jag är egen nu." Brorsans kompis? Kompis flickvän? Grannes släkting? Just nu finns det inte en femöring ens inom kommungränsen.
"Och du jobbar fortfarande med..." försöker jag.
"Nä, jag måste kila vidare." säger hon och nickar mot de två männen i tråkfärgade kostymer som börjat röra sig bortåt.
"Men det var jättekul att se dig." säger hon och ler. Tänderna igen. Hon tar ett mjukt tag i min arm och håller kvar lite för länge. Våra ögon möts.
"Malin!" en av kostymerna ropar på henne. Hon släpper taget, vänder och går iväg.
Malin?
Hon försvinner bland folkmängden. Kvar står jag med svettig panna och utan femöring. Igen.

"Känner du inte igen mig?"
"Nej förlåt. Du får påminna mig."

Att det ska vara så jävla svårt att få ur sig.

Nemesis - Del 3

Idag fick jag reda på att min sura granne rakt över gatan har katt.
Jag vet inte varför detta faktum gör mig så exalterad.

Minnen man saknar

Vi hade ingen stuga när jag var liten.
En sån där som ens farmor och farfar har och som ligger i Lysekil, Rättvik eller Vingåker. Som man åkte till varje sommarlov. En som ligger vid en dammig landsväg, en liten kall insjö med för mycket vass eller kanske vid havet. En sån som man minns genom fisketurer, våfflor och gräsfläckar. Där jag och min bror alltid bråkade om vem som skulle få sova överst i våningssängen. Där farsan nästan eldade upp hela altanen en kväll när han försökte använda bensin istället för tändvätska när vi skulle grilla. Där jag lärde mig busvissla och drev resten av familjen till vansinne resten av den sommaren.
En sån där stuga som blir sådär självklar. Som blir: Stugan.
Som man får turas om att åka ut och kolla till på vintrarna. Och som ens föräldrar tar över efter att farmor och farfar gått bort och som man vet kommer bli ens egen när livet går in i andra halvlek.
Vi hade ingen sån stuga.
Ibland kan jag sakna den.

Ledig dag

Idag tog jag ledigt.
Sov, fikade, promenerade, köpte lakan och åkte buss.

Jag älskar produktiva dagar.

Dagar

Jag har hela dagen gått omkring och trott att det var måndag igår.
Nu visar det sig att det är torsdag i morgon.

Vad fan...

Nemesis - Del 2

Min plan att göra min sura granne rakt över gatan till min dödsfiende har gått in i fas två. Jag skottade lite snö från vår ingång idag och slängde då och då snön över gatan mot min grannes ingång. Jag är inte säker på om han såg mig, men jag tyckte att hans gardiner rörde sig vid ett par tillfällen. När jag var klar stod jag demonstrativt kvar en lång stund och beundrade mitt verk så att han verkligen skulle få en chans att se att det var jag som slängt snön utanför hans port.
Vi får se om han reagerar.

Påskkonversationer

På Påskafton var det släktmiddag. I sann traditionell religiös anda bjöds det på Tacopaj. Konversationen vandrade runt bordet och ämnen avverkades i samma takt som godis på ett barnkalas. Efter ett tag tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att ta konversationen till ett högre plan.

"Mamma, om du blev erbjuden 50 miljoner mot att du aldrig fick träffa mig igen, skulle du ta det då"
"Haha, nej!"
"100 miljoner då?"
"Nej, det finns inga pengar i världen."
"Om det blev fred på jorden då?"
"Det kan väl ingen lova! Vad är det för dumma frågor?"
"Men om det blev fred på jorden och ingen mer behövde svälta?"
"Nej, säger jag!"
"Du skulle vara så egoistisk alltså?"
"...jamen, hur skulle du göra då?"
"Ingen aning."
"Dåså!!"
"Jag säger inte att det finns något rätt svar. Men om jag fick offra mig för att det skulle bli fred på jorden så kanske jag skulle göra det."
"..."

Det blev en väldigt tryckt stämning runt bordet.
Så jag gick in i vardagsrummet och klappade katten istället.
Undra om man kommer till helvetet om man påstår att man skulle kunna tänka sig att aldrig träffa sin mor igen.

Påtvingad bekvämlighet

Jag brukar cykla till jobbet. Både för att spara pengar och miljö, men även för att vara nyttig. Det har gått bra i vinter eftersom vädret varit ganska milt och på sin höjd regnat lite. Sen kom ett par veckor då det blev lite kallare och blötare och jag bestämde mig för att ta bussen ett tag.

Jag har väldigt lätt för att bli bekväm. "Ett tag", blev väldigt långt.
Tillslut bestämde jag mig för att rycka upp mig och börja cykla igen. Fick naturligtvis punktering första dagen. Cykeln blev stående. Efter några veckor kom nästa uppryckning och jag fick äntligen cykeln lagad. Då blev jag sjuk. Cykeln blev stående. Jag ville inte riskera att bli sjuk igen så för säkerhets skull tog jag bussen. I veckan kände jag att nu var det dags att slutligen återuppta mitt cyklande på allvar.
Då kom snön. 30 centimeter föll över en natt.

Jag vill vara duktig, nyttig och cykla till jobbet.
Men Gud vill tydligen annorlunda.
Varför hon vill det vet jag inte. Jag tror ju inte ens på henne.
Kanske är det därför.

Gör mig hel

Jag har länge känt mig som en halv människa. Som att något fattas. En motvikt mot min egen person. Ett Yin mot mitt Yang. Och nu har jag äntligen insett vad jag saknat.
Jag behöver en dödsfiende. En Nemesis.
Jag vet inte riktigt hur man går till väga för att skaffa en, men jag ska höra med grannen rakt över gatan. Han som alltid står och stirrar surt bakom sina gardiner på alla som passerar. Han är ju liksom redan igång. Plus att det känns smidigt att ha honom på nära håll. Jag återkommer med uppdatering i ämnet.

Fantomsmärtor

Jag fixar inte att se folk slå sig. Inte ens på TV. "Americas Funniest Home Videos", "Jackass" eller "Sport Bloopers" Jag klarar inte av det. Jag byter kanal. Så fort jag ser någon ramla, halka, fällas, bli påkörd eller springas omkull så går det rysningar genom hela kroppen. Det är som att jag själv känner tänder krossas mot asfalt, benpipor brista och hud skrapas sönder mot betong. Jag ryser ärligt talat bara genom att beskriva känslan.
Nu går det ett program på MTV som heter "Scarred" och som handlar just om folk som filmat sina olyckor och berättar om dom. Gissa vem som inte kommer slösa några videoband på att spela in den serien.

Flodhörning

Jag satt och tittade på ett naturprogram från Afrika för ett tag sen. Programmet avhandlade flera olika djur och mitt i programmet kom ett parti som handlade om flodhästar. Det var väldigt intressant och informativt. Det enda problemet var att programmet var på engelska och översättaren hade konsekvent översatt flodhäst med noshörning. I tio minuter. Noshörning. Genom hela flodhästsavsnittet. Noshörningar, noshörningen, noshörningarnas...

Det är intressant det där. När hjärnan kopplar helt fel och man aldrig ens märker något. Undra hur många gånger man själv gjort liknande misstag som man själv aldrig märkt av. Som man går omkring lyckligt omedveten om. Säkerligen en hel del.

Förbisedd

Jag har dåligt samvete.
Jag visste någonstans på förhand att det skulle bli problem. Det är, som sagt, inte första gången. Men saker kommer emellan.
Jag skjuter upp.
Jag tänker, imorgon.
I vanliga fall hade något sånt här bara runnit ut i sanden. Jag hade skjutit upp det så länge att det till slut försvunnit helt ur synfältet och glömts bort. I vanliga fall spelar det ingen roll. Det påverkar ingen annan än mig själv.
I vanliga fall.
Den här gången känns det annorlunda. Jag vill att det ska fungera. Kanske är det bara den där klassiska 3-månaders-krisen som alla förhållanden går igenom. Vi har ju faktiskt kul ihop, och jag vill att det ska förbli så. Länge.
Men ändå sitter den där. Som en ledsen bortglömd krukväxt i ett fönster.

Bloggen.

Ett litet rött paket

I veckan avsnitt av Fetisch-Nytt har turen kommit till min kompis Martin. Martin är prylgalen och älskar att köpa nya elektronikprylar så fort hans plånbok och flickvän tillåter. Nu skulle man lätt kunna tro att det handlar om samlingsmani, uppdateringshets eller habegär. Men Martins fetisch är annorlunda.
Martin är nämligen förpacknings-fetischist.

När det kommer till höjdpunkten av ett inköp av nya prylar är själva uppackandet nästan mer värt än själva prylen. För Martin är det hela en ritual. Att försiktigt och omsorgsfullt packa upp saken, känna den mjuka bubbelplasten under fingrarna, höra det lätt gnisslande ljudet av formpressad frigolit och uppleva den där speciella doften som bara nya elektronikprylar avger. Han stannar ofta upp, backar och tar in hela scenen som utspelar sig framför honom.
Ofta packar Martin ner sakerna igen, väntar en stund, för att sedan kunna packa upp prylarna en gång till. Det händer även att Martin tar kort på och noggrant dokumenterar förpackningen, alla dess delar och innanmäte. Det har även hänt att Martin spelat in sitt uppackande med videokamera för att kunna återuppleva ruset vid senare tillfälle.

Jag har själv fått äran att uppleva hela denna förpackningsritual på nära håll när Martin under vad som kändes som en halv evighet packade upp sin nyinköpta PowerBook.
Jag har efter den upplevelsen tagit beslutet att nästa gång Martin fyller år, ge honom en väl inslagen och vakuumförpackad tegelsten.

Råd & Rön

Igår kände jag mig lite vilsen så jag ringde och bad pappa dela med sig lite av sin visdom. Jag tänkte att han måste ha massor av erfarenheter att dela med sig av när det kommer till livets berg-och-dalbana. Jag har ju ändå passerat 30 och han har ännu inte satt mig ner och berättat ett och annat om livet för mig.

"Hur menar du?" frågade pappa.
"Jamen, har du inga viktiga saker som du vill att jag ska bära med mig ut i livet?"
"Näeh... inte vad jag kan komma på. Som vadå?"
"Det vet väl inte jag. Det är ju du som ska leda mig."
"...det tror jag inte."
"Nehe, inga råd till din äldste son alltså?"
"Nej... men jag har två visdomständer."
"... "
"Kommer du förbi i helgen och hjälper mig installera skrivaren."
"Ja, pappa..."

Livet är bakvänt.
Tack för all din oändliga visdom du fullkomligt öser över mig, far.

Oumbärliga jag

Efter att ha legat nerbäddad i en och en halv vecka är man tillbaks på jobbet. Att vara sjukskriven kan vara som en liten mini-semester... om man vanligtvis står och bygger bilar eller torkar snoriga ungar på en förskola.
Inte om man driver eget, utan anställda.
Då spenderar man större delen av sin sjuka tid till att ha ångest över allt jobb som samlas på hög och som man vet kommer ta alldeles för lång tid att beta av.
Mycket riktigt.
46 missade samtal, 14 telefonsvararmeddelanden och 80 mail senare sitter man här och funderar på om man kan gå hem för idag. Många drömmer om att vara meningsfulla. Oumbärliga.
Välkommen hit.
Det som stör mig mest är inte att det var många meddelanden att ta hand om idag, utan att inget av dem sa "Krya på dig".

...och vinnaren är

Här hittar ni den senaste vinnaren av K-Laz Kulturbidrag.

Grattis!

Balsam för själen

Här.

En olycka kommer sällan ensam

Som om influensa med feber, huvudvärk, snuva och hosta inte var nog, har jag nu även drabbats av magsjuka.

Grattis till mig! Jag måste varit riktigt elak i ett tidigare liv.
Och för att retas extra mycket så skiner solen mer än någonsin idag.

Ni tjejer snackar om att föda barn...

Just nu ligger jag för döden i något slags influensa-virus-förkylnings-helvete. Huvudet känns som att det innehåller mer snor än hjärna och jag har gått igenom en årsförbrukning av Kleenex. Huvudet spränger som av 14 hopslagna bakfyllor och jag hostade sönder minst två revben under natten.

Jag vet att jag är över 30 men jag vill ändå att morsan ska komma hit med varm choklad, bullar och senaste numret av "91:an Karlsson". Man kan aldrig bli för gammal för att skämmas bort. Jag ringde henne och sa som det var men hon bara skrattade åt mig. Skrattade, åt mig som ligger här och är sjukare än någon annan varit tidigare. Tack kära mor för att du tar min sjukdom på allvar.

Ordning och reda

Jag var nyss inne och hälsade på min finske kollega på grannföretaget. Han satt på sitt kontor och var sitt vanliga stressade, finska jag. Vi pratade en stund och jag råkade slänga en blick på hans dataskärm. Jag blir fortfarande förvånad när jag träffar på folk som jobbat med datorer i över 15 år men som ändå inte fattat grejen med mappar. Istället sparar de alla filer de jobbar med eller får skickat till sig, rakt ner på skrivbordet. Vilket gör att skärmen tillslut ser ut som en illa designad strukturtapet. Sen sitter de där och svär och blir irriterade för att de aldrig hittar sina filer.

"Du har inte funderat på att sortera filerna i mappar istället?" undrade jag.
"Jag har ett system..." muttrade finnen, svor tyst och fortsatte bättra på sitt redan höga blodtryck.

Jag förstår inte hur folk orkar fortsätta jobba med sån oordning när det är så enkelt att fixa. Mitt skrivbord i datorn är rent, snyggt och prydligt.
Att jag har disk från två veckor staplat hemma i diskhon är en annan femma.

Och de nominerade är...

Här kommer man hem efter lite semester bara för att upptäcka att man blivit nominerad till ett snoffsigt kulturpris. Jag som aldrig har blivit nominerad till någonting i hela mitt liv. Det känns stort. Som en revansch. Tänk om min gymnasielärare i svenska kunde se mig nu. Då skulle hon ångra att hon gav mig en tvåa i svenska språket och en etta i litteraturorientering. Hon skulle komma krypandes för att be om ursäkt för att hon låtit mitt geni gå henne förbi, och för att sola sig lite i glansen från den storhet som är jag.

Jag tackar ödmjukast för denna hedersamma nominering. För mig är det en seger oavsett utgång. Ikväll ska jag under ceremoniella former elda upp mitt avgångsbetyg från gymnasiet.

Och glöm inte att det är jag som ställer frågorna

När vi i släkten spelar Trivial Pursuit, vilket händer en gång om året på juldagen, så är det naturligtvis roligt att få briljera med sina kunskaper och vinna hela klabbet. Men faktum är att det absolut roligaste jag vet är att få läsa frågorna. Att få spänna ögonen i den som ska svara och lätt överlägset fråga "Är det ditt slutgiltiga svar?" och se sådär självklar ut.
Jag vet egentligen inte varför jag tycker att det är så roligt. Antingen gillar jag ljudet av min egen röst, gillar makten att vara den som just då har full kontroll eller så är det så att jag i smyg alltid velat vara Magnus Härenstam.

Bussresenären som tänkte att va fan

Idag hade jag en underlig känsla i kroppen när jag vaknade. Det brukar jag ha på måndagar men idag var det något annat. Jag har haft känslan förut. Det är lite som att man ser världen genom ett par solglasögon. Man har en konstig drömlik distans till allt. Lite utomkroppsligt sådär.
Känslan, soldiset och John Mayers "Stop This Train" i hörlurarna fick mig plötsligt att känna en oerhörd lust att sitta kvar på bussen och åka vidare. Att strunta i att gå av vid jobbet. Stänga av mobilen, försvinna. Lämna allt bakom mig och bryta alla måsten. Bli något mer. Uppleva livet.

Sen insåg jag att om jag satt kvar på bussen så skulle jag bara hamna tillbaka vid torget där jag klev på, så jag struntade i alltihop.

Förstår fortfarande inte

Jag har fortfarande Päronglass kvar.
Måste nog slänga den för att bli av med den.

Skidskytte

Skum sport. Underlig kombination.
Lite som Sprintbowling eller Kanotbågskytte.

Déjà vu i mataffären

Du kommer in i mataffären. Vid grönsakerna träffar du en ytligt bekant. Ni språkar en stund. Artigt, på det där svenska sättet. Ni tar adjö och du fortsätter ditt handlande. Vid kassan hamnar ni plötsligt bredvid varandra igen. Men nu uppstår ett problem. Ni har redan avklarat allt som finns att prata om. Ni har tillochmed redan sagt hejdå. Nu blir ni plötsligt ståendes med ett fånigt flin och nickar lite försiktigt till varandra. En helt hopplös situation. Man är liksom redan klara med varandra. Det finns inget mer att säga. Men man måste likväl stå där och "umgås". Det är lite som att servitören kommer in med en portion mat till när man redan betalat notan och ska gå.

Hur ska man göra för att klara sig igenom en sån situation. Man kan ju inte bara gå iväg mitt under det första samtalet och kallt räkna med att kunna avsluta det vid kassan. Själv har jag faktiskt tagit omvägar i affären just för att slippa träffa ytligt bekanta vid kassan som jag redan pratat med och tagit farväl av. Känner du igen dig eller är jag ensam om det här problemet. Ska jag söka hjälp?

Lördagkväll i det Larssonska hemmet

Gunvor Larsson:
"Göran! Han är väl för charmig den där Christer Sjögren. Han verkar så trevlig tycker jag. Han är verkligen en riktig sångare. Inte som dom andra. Amy Diamond är väl söt men Christer har pondus. Det är en väldigt käck låt också tycker jag. Att alla ska vara vänner. I Europa och så. Den ska jag ringa och rösta på. Det behövs lite positiva saker bland alla terrorister och sånt. Nä, jag tycker den är bra. Han har en så vacker röst också. Göran. Verkligen en käck låt. Göran, tycker du inte? Man fick ringa och rösta flera gånger va? Göran..."

Göran Larsson tiger och skakar på huvudet. Vill hon skicka Christer Sjögren och ett gäng påfåglar till final i "SM i dålig smak" så visst. Ring du. Med lite tur vinner han finalen också och får representera Sverige. Då kanske vi äntligen kan bli utröstade från tävligen för all framtid. Och slippa fjollor i TV och få plats med mer sport.
Fri Television - my ass.

Våga vägra måndag

I morse vid åttatiden när väckarklockan ringde så kände jag direkt att min helg varit för kort. Jag var liksom inte klar med min helgledighet. Så jag gjorde det enda rätta. Jag stängde av alarmet, vände mig och somnade om. Jag vaknade vid halv ett ungefär. Lite lagom mosig. Sen ägnade jag större delen av dagen i mysbyxor i soffan eller vid fönstret. Där stod jag med håret spretande åt alla håll och tittade ut på alla stressande måndagsmänniskor. "Stressa ni bara! Ni har måndag, men här inne är det fortfarande helg!" skrek jag och skrattade elakt.

I morgon är det tisdag och jag är Dr Jekyll igen.

Förvånad

Idag på bussen satt jag bakom en äldre man. När vi hade åkt ett tag tag vände han sig häftigt och stirrade ut genom bussfönstret och utbrast: "Nämen, jisses!". Sen mumlade han något ohörbart men uppenbart upprört. Jag tittade också ut genom fönstret men uppfattade aldrig vad det var han såg. När vi åkt en bit till så vände han sig plötsligt och stirrade ut genom bussfönstret på andra sidan och utbrast på nytt: "Nämen, jisses! Va!?" och mumlade för sig själv.

Och så fortsatte det. Hela vägen till jobbet. Han satt kvar när jag klev av och blev säkert förvånad ett par gånger till innan hans resa var slut. Jag fattade aldrig vad han reagerade på men det var ju uppenbarligen något otroligt. Kanske hade han aldrig sett busskurer förut.

Kommunikation

Min grannes ungar kan inte prata.
Av någon outgrundlig anledning skriker de hela tiden.
Inte ord och meningar utan bara... skrik.

Så fort deras ytterdörr öppnas så ekar skriken i trapphuset.
Det kvittar om det är sju på morgonen eller sju på kvällen.
Jag har aldrig hört någon av föräldrarna prata.
Men de ska ha all heder att de står ut.

Jag fattar inte hur man orkar lyssna på sånt hela dagarna.
Eller hur man förstår vad ungarna menar.

Den perfekta avkopplingen

I dagens Metro tipsas det om spelet Swingo:

"Den perfekta avkopplingen på lunchen; du styr en liten vit boll med musen, och din uppgift är att "knocka" de svarta bollar som kommer flygande mot den stora vita bollen i mitten. Räkna med handsvett, högre puls och fullständig tunnelsyn."

...ja det låter verkligen som den perfekta avkopplingen jag vill ha på lunchen.

Amerikansk fotboll och jag

I natt var det direktsändning från Super Bowl. Jag vet inte varför jag satt uppe och tittade. Jag följer varken ligan eller fattar reglerna. Nu var det mest massa stora amerikaner som sprang omkring på en gräsmatta och kastade en fotboll fram och tillbaka och tacklades. Rätt som det var gjorde någon någonting bra och alla jublade.

Det blir lite surrealistiskt att titta på något man inte begriper ett skvatt av men som är så laddat med glädje, adrenalin, tårar, aggresion och allvar. Man blir liksom lite hypnotiserad. Så nu kom jag in till jobbet några timmar senare än vad jag hade tänkt. Men det är ju måndag så ju mindre man behöver uppleva av den här dagen desto bättre.

P.S. De i vita dräkter vann.

Kärleks-SMS

Idag fick jag ett tidigt "Alla Hjärtans Dag"-SMS
från någon som längtar efter mitt nästa samtal.
Som önskar mig en fin Alla Hjärtans Dag.
Gulligt.

Tack "118 100".
För att ni verkligen älskar mig.

Du, jag och 49.50:-

Du sitter där nästan varje morgon. I kassan.
Vi har träffats i flera månader nu.
Fast jag tror inte att du vet om det.
Oftast har du ditt mörka hår uppsatt. Ibland utsläppt.
Jag tycker bäst om när du har håret uppsatt.
Man ser mer av ditt ansikte då.
Ibland har du för mycket smink runt ögonen. Det behöver du inte.
Du ser ofta lite trött ut. Nästan lite sorgsen. Jag vet inte varför.
Du brukar inte titta på mig när du börjar slå in mina varor.
Men sen kommer det.
Det där som jag ibland kan leva på hela förmiddagen.
- 49 och 50, säger du och tittar upp på mig. Och ler.
Och för ett ögonblick stannar världen.

Du ler säkert likadant mot alla som handlar hos dig.
Men det gör ingenting.
Jag är så löjligt medveten om att våra händer nuddar varandra när jag får min växel tillbaka så att jag nästan rodnar.
Otroligt fånigt egentligen.
Ibland skrattar jag åt mig själv när jag går över parkeringen med min frukost i en påse i handen. Men det gör ingenting, det heller.

Igår kunde jag ha dött

På väg hem igår upptäckte jag att jag hade glömt kvar min mobiltelefon på jobbet. Eftersom jag inte äger någon fast telefon var jag med andra ord helt onåbar hela kvällen. Först tyckte jag att det var skönt. Men sen blev jag lite nervös.
Tänk om det skulle hända något. Tänk om jag plötsligt skar mig i handleden när jag skulle skära upp en bit Hönökaka?
Jag skulle inte kunna ringa någon och be om hjälp.
Istället skulle jag sakta och ensam förblöda i mitt kök.

Idag när jag kom till jobbet så låg telefonen här. Helt oberörd.
Jag tror att jag ska köpa en ny mobiltelefon.
Det känns lite olustigt att äga en som faktiskt kunnat vara orsaken till min död.

CP-Stefan

Vi hade en utvecklingsstörd pojke i området jag bodde i när jag var liten. Han gick under namnet CP-Stefan och cyklade omkring på en jättelik röd trehjuling. Alla barn i området var rädda för honom. En vinterdag när jag och en kompis åkte pulka kom plötsligt CP-Stefan sakta gående mot oss.
- Jag åka, stönade han och gick fram till mig. Jag och min kompis blev livrädda och vågade inte ens reagera då han slet pulkan ur min hand. Vi stod skräckslagna och tittade på när han hasade sin feta lilla kropp närmare och närmare pulkabackens kant. Han gav sig iväg nerför den korta men branta backen med ett tjut och körde rakt in i den snötyngda gungställningen vid backens fot, slogs omkull och fick samtidigt ett epileptiskt anfall.
Under tiden han låg där med min blåa pulka över sig och tuggade fradga och blod, stod jag och min kompis och stirrade på honom stela av skräck. Jag ville springa därifrån. Jag ville springa hem. Men det var ju min pulka som låg där nere. Plötsligt kom hans mamma springande och skrek:
- Varför står ni bara där? Varför gör ni inget? Herregud, varför gör ni inget? Hon sprang fram, lyfte upp honom och bar honom därifrån. Kvar på pulkabackens topp stod jag och min kompis, stumma och stirrade på min blåa pulka och undrade varför vi inte hade gjort något.

Dagens ord

Ramadanhandel


Hur många gånger läste du det innan du såg vad det stod?

Ibland förvånar man sig själv

Jag älskar chokladglass.
Så idag när jag var i affären köpte jag... päronglass!? Helt medvetet.
Vad fan är det med mig?

Bussen avslöjar din ålder

Idag har jag genom en högst ovetenskaplig studie kommit fram till att man med hyfsad säkerhet kan bestämma någons ålder baserat enbart på var personen sätter sig på bussen. Ungdomar sätter sig alltid längst bak för att ostört kunna klottra på stolsryggar och jävlas med andra bussresenärer. Vuxna sätter sig nära mittdörrarna för att lätt komma in och ur med barnvagnar och annat. Pensionärer sätter sig längst fram, i sätena med extra armstöd och säkerhetsbälten, för att kunna prata med chauffören om sjukdomar och rabattkuponger. Ju äldre man är desto längre fram i bussen sitter man med andra ord.

Såvida man inte skiter totalt i min studie och sätter sig där man vill.

No one's gonna take me alive...

Jag var i affären och handlade tidigare ikväll. När jag kom fram till kassan gungade mitt huvud upp och ner och jag flinade mot kassörskan samtidigt som jag staplade upp mina varor på bandet. Hon tittade på mig, nästan förskräckt. Som om mitt hår plötsligt fallit av och ersatts av blåa godissnören. Mitt huvud gungade ännu mera nu. Hon svarade inte när jag sa hejdå efter att jag hade betalat. Hon bara stirrade konstigt på mig.

Det var ju inte lätt för henne att förstå att "Muse" just då öste på sin tunga avslutning av "Knights of Cydonia" i mina hörlurar. Nu tycker hon antagligen bara att jag är underlig eller sjuk. Kan man kalla det att lida för konsten?

Travhästar och vänliga människor

Klockan alldeles för sent i går kväll satt jag och en kompis och hittade på namn på travhästar. Vi var båda övertrötta och hade hysteriskt roligt. Ett axplock: Gladys Pistong, Klepto Man, Sisyfos Greve, Gordon Vinäger och Lollipop Makaber.
Jag var helt övertygad om att jag skulle tycka det var lika roligt idag, men det enda jag insett är att det var längesen jag var så trött. Senast var nog när jag och samma kompis satt och hade hysteriskt roligt åt "Hey Baberiba". Och det förklarar ju en del.

Jag fick igår lite beröm av Mikael på hans blogg Trivialia. Snälla ord från en snäll människa. Jag tackar, bockar och tipsar tillbaka. Jag låg en eftermiddag på soffan med laptopen på magen och läste igenom hela hans blogg och flera gånger skrattade jag så att jag höll på att tappa datorn i golvet. Roligt, varmt och vackert.

Musik ska byggas utav glädje

Nu på morgonen kom en kollega från grannföretaget in på mitt kontor. Han lyfte upp och granskade min iPod. "Är det en sån där MP3-spelare?" frågade han. "Stämmer bra" svarade jag. "Jag förstår inte hur folk kan gå omkring med musik i öronen hela dagarna. Blir inte det tröttsamt?" undrade han. "Nej det tycker jag inte. Gillar du inte musik?" frågade jag. "Nä fy fan, sånt jävla väsen" muttrade han och gick.

Det är bara att konstatera: Konstiga människor lyssnar inte på musik. Inte undra på att han är grining jämt och har högt blodtryck. Dessutom tror jag att han är från Finland.

Mina bildelar har kommit

Idag fick jag ett SMS från Mekonomen i Piteå som förkunnade att mina beställda reservdelar äntligen hade kommit. Jag blev både glad och förvånad. Förvånad inte bara för att jag aldrig satt min fot hos Mekonomen i Piteå, utan mest för att jag inte äger någon bil.

Jag ringde upp och en rundnätt mekaniker iklädd oljefläckigt blåställ och med en skitig trasa i ena handen (gissar jag) svarade. Jag förklarade som det var och mannen bad så hemskt mycket om ursäkt för missförståndet. Jag är inte ett dugg irriterad men jag kan tänka mig att det sitter en lagom grinig Toyota-ägare någonstans i Piteåtrakten och väntar förgäves på sin nya dörrpanel och sina bromsbelägg.

Citat

Jag läste idag att Albert Einstein en gång ska ha sagt:
"Fantasi är viktigare än kunskap"

Fantastiskt. Jag visste inte att han kunde svenska.

Grävlingar

När jag var liten så hade vi ibland grävlingar på besök i bostadsområdet där jag bodde. Min granne varnade oss och sa att grävlingar kan bitas om de känner sig hotade. Lösningen var att man skulle lägga knäckebröd i stövlarna. För grävlingar biter alltid tills de hör att det knakar. Sen släpper dom.
För en åttaåring känns något sånt inte bara fullt naturligt utan kanske rentav som ett av de smartaste knepen i världen. Jag menar, då släpper ju grävlingen direkt istället för att bita en djupt in till benet.

Jag ifrågasatte aldrig hur en grävling skulle kunna få sin lilla käft runt ett människoben eller hur grävlingar kommer överens om sitt tillvägagångssätt vid eventuella människoattacker. Och det kanske var lika bra det. Annars hade man väl varit skiträdd när man gick omkring i skogen. Nu var det enda irritationsmomentet lite smulor i sockarna.

"Okej, grabbar. Nu biter vi tills det knakar, sen släpper vi! Är alla med på det?"

@

När ska @ få en egen tangent? Nu sitter den undandgömd bakom tvåan medan § har en egen tangent.
Allvarligt, § ? Vem använder § ? Nä, byt ut den där och ge snabel-a den plats den är värd.

I Norge kallar man snabel-a för alfakrull.
De är roliga de där norrmännen.

Tiden går fort när man har roligt

På bussen i morse klev det på en ung kille som satte sig några säten snett bort. Han lade upp sina skitiga skor mot sätet mitt emot och stirrade tomt ut genom rutan. Efter en stund kom jag på mig själv att irriterat snegla ner på hans skor och tänka "Är det där verkligen nödvändigt? Det ska ju faktiskt sitta någon där sen."

Underbart. Jag har lyckats bli en grinig 55-årig gubbe redan som 30-åring. Grattis.

Dagens Lunch

Flygande Jacob eller Ärtsoppa och Pannkakor.
Ett lätt val.
Jag har alltid tyckt att ärtsoppa mest ser ut som något som någon redan har ätit. Och jag förstår att man behöver pannkakor som belöning för att man lyckats få i sig smörjan.
Ärtsoppa... Andra Världskriget ringde och ville ha tillbaka sin mat.

Låga förväntningar

Idag när jag satt på bussen till jobbet såg jag att det satt en lucka i taket med texten "Nödutgång". Hur låg tilltro har man till sin egen produkt när man gör så?

"Äh, skiten kommer troligtvis välta förr eller senare så det är lika bra att vi sätter en nödutgång i taket."

Jag är kass på SMS

Jag är hopplös på att SMSa. Det går långsamt och även det simplaste av meddelanden blir ett trögt komplicerat tryckande och suckande. Min lillebror däremot är löjligt snabb. Fanns det ett nobelpris i SMS så hade han fått det. Ett exempel:

Telefonen piper. Min bror skickar ett meddelande.

"FÅR MAN VARA SÅ FRÄCK ATT FRÅGA VAD DU KÖPT TILL FARSAN I JULKLAPP?"

Jag knappar mig sakta fram.

"N... E... J...!"

Jag hade egentligen inget emot att svara vad jag köpt men just då kändes ordet "DVD-BOX" hopplöst jobbigt.
Jag hinner knappt trycka på "Sänd" innan det piper till igen.

"NÄHÄ, VAD SYND DÅ. SJÄLV HADE JAG TÄNKT KÖPA EN KLOCKRADIO MEN FUNDERADE PÅ OM DET KANSKE BLIR DYRT, SÅ EGENTLIGEN VILLE JAG BARA FRÅGA OM DU VILLE VARA MED OCH KÖPA EN. SYND. VAD KOSTAR EN KLOCKRADIO EGENTLIGEN?"

Hur fan bär han sig åt? Killen hinner knappa fram en halv Bibel under samma tid det tar mig att hitta bokstaven N. Det är orättvist. Han har inte dubbla tummar. Jag vet, jag har sett honom naken. Men något lurt är det.
Det slutar alltid med att jag ringer upp istället. Men han fick ingen hjälp med pris på klockradio. Någon måtta får det vara.

Jag finns inte

Min kompis Martin tjatar på mig att skaffa mig en sida på Facebook. Jag undrar varför.

"För att kunna få kontakt med massa gamla kompisar och sånt."

"Det finns en anledning till att man inte har kontakt med varje gammal kompis längre. Det blir ju bara jobbigt att behöva snacka med folk som man inte har något gemensamt med."

"Jamen dom blockar man bara. Så slipper man massa gamla pinsamma flickvänner och sånt."

"Men varför ska jag då ha en sida på Facebook?"

"För att kunna snacka och umgås med oss. Dina kompisar."

"Men jag snackar ju med dig varje dag ändå?"

"Jo... men... liksom... Finns du inte på Facebook så finns du inte alls."

Så jag finns tydligen inte.
Det är det jag har misstänkt hela tiden.

När morgondagen väntar

Klockan på min mikrovågsugn blinkar 03:32.
Egentligen borde jag sova. Mitt schema för i morgon är fullt trots att det är lördag. Men jag är pigg och ligger bara och stirrar i taket. Har provat att läsa, att titta på TV och att äta något.
Inget funkar.
Hur kommer det sig att ju mer man måste vara utvilad dagen därpå, desto svårare är det att somna.
Finns säkert någon matematisk formel för sånt. Läste om en man som räknat ut hur många biblar man behöver stapla för att nå till månen. Undra om han också hade svårt att sova.
Klockan på min mikrovågsugn blinkar 03:39

När du får oväntat besök

I kväll när jag satt och kollade på TV öppnades plötsligt min ytterdörr. Min granne, som är så gammal att man antagligen behöver använda Kol-14-metoden för att få en exakt ålder, stod och stirrade på mig i hallen.

Jag såg under ett kort ögonblick hur orden "Vad gör du i mitt vardagsrum" snurrade runt i huvudet på honom. Men innan hans mun hunnit forma den meningen drog hans hjärna i nödbromsen.
"Nej, här bor inte jag" sa han tillslut istället, vände och gick.

Lika gott det. Jag hade ändå inget kaffe att bjuda på.

Ärtgrönt, sammetskavaj och medaljongtapeter

Fick plötsligt en önskan att få sitta i stor läderfåtölj i en bar med ärtgröna medaljongtapeter, iklädd kråsskjorta och vinröd sammetskavaj.
Där ska jag röka filterlösa cigaretter och dricka grogg, ljuga om erövringar, diskutera kärnkraft och driva med fruntimmer. Allt till tonerna av Helmer Bryds Eminent Five Quartet.
Jag ska dessutom ha de största polisonger som någonsin skådats.

Minnenas Television kan ge en såna idéer ibland.

Små, vita och beska

Så står man där och ljuger igen. Inte för att vara elak.
Tvärtom.
Jag är en väldigt ärlig människa.
Ändå har jag vid hundratals tillfällen stått och dragit samma lögn.
Egentligen borde det vara enklare att bara säga som det är. Ändå står man där och ljuger.
Man vill väl.
Ändå går man därifrån med en besk smak av lögn i munnen. Egentligen är det kanske inte så farligt eftersom vi ljuger båda två. Vi skrattar och ler. Och ljuger.
Vi vill varandra väl. Så väl att vi ljuger varandra rakt i ansiktet.
Vi är båda ärliga människor. Med besk eftersmak.

"Fan vad kul att se dig! Det måste vara vadå... fem år sen?"
"Ja, minst!"
"Vi måste gå ut och ta en bärs någon kväll och snacka."
"Absolut!"

Rent hus

Har precis skurat klart min spis. Hade skjutit upp det i några månader så det tog en stund.
Och med tanke på hur tråkigt det var så kommer jag äta ute resten av året.

Trafikdöd

Varje år dör mellan 400 och 500 personer i trafikolyckor.
Otäckt.
Vi borde förbjuda folk att dö i trafiken.

Midsommarstång i november

Lagom till att Jul och Nyår passerat har det börjat snöa.
Totalt meningslöst.
Jag vill ha snö på Julafton.
Nu kommer skiten bara vara i vägen när jag ska till jobbet.
Snöa nu? Det är ju som att bli bjuden på Julskinka i Mars.

"Jamen det är ju kul för alla barnen!" säger någon dagisfröken.

Nej, det är det inte! Jag äger ingen pulka, inte ens en stjärtlapp. Och senast jag stod på ett par skidor låg "Trance Dance" på Trackslistan. Nä, det kan lika gärna töa bort, säger jag som den sura gubbe jag är.

Egentligen är jag bara avundsjuk.

Ännu en sak att tröttna på

Har länge funderat på att börja blogga. Men bara tanken på att syssla med något som kallas "blogga" har hållit mig borta. Har över huvud taget väldigt svårt att hoppa på trender och nymodigheter. Jag var väl den sista 30-åringen i norra Europa att börja betala räkningar på nätet. Men nu är väl bloggandet inte riktigt samma heta fluga längre så det kanske är dags att göra ett försök.

Men jag vet hur det kommer att bli. Det kommer att gå strålande i en, kanske två, månader. Sen kommer jag tröttna.

Glömma bort.

Fan ta min dåliga självdisciplin.

Sen kommer jag sitta någonstans om tre år och hitta det här igen.

Och så kommer jag tänka: "Haha, vad fan trodde jag egentligen? Jag och min dåliga självdisciplin!"

Det här kommer att hamna i samma låda som min akustiska gitarr, frisbeegolf-bagen och min digitala systemkamera. Jag har svart bälte i att skaffa nya hobbies och aktiviteter, men är usel på att hålla intresset uppe.

Man kanske skulle ta och ändra på den trenden.

Here goes nothing...